Lost

3.2

●Stacey's perspektiv●
"Stacey?" Flämtade han. Jag studerade hans ansikte och mitt hjärta började slå hårt.

"Charlie?" Jag kunde inget annat än att slänga mina armar runt hans hals.

"Jag har saknar dig så jävla mycket!" Grät jag. Jag sket i att han låg med Cheer, jag har saknat människan så otroligt mycket.

"Jag har saknat dig också."

"Varför?" Viskade han efter en lång stund mot mitt hår och drog mig ännu närmre honom.

"Stacey?" Jag skakade på huvudet och lät mina tårar leta sig ner för mina kinder.

"Det är en lång historia." Snyftade jag.

"Jag har tid. Om du vill prata om det?" Jag nickade och lutade mig mot hans bröst igen.

"Men du måste hem." Jag skakade på huvudet.

"Min mamma kommer att döda mig och Jack kommer att få spel, jag är till 99% säker att han är och letar efter mig."

"Exakt, därför ska jag hjälpa dig hem."

"Var ska du egentligen?"

"Till en kompis och ta ett glas vin, jag skulle ta tåget eftersom att jag ändå inte kan köra hem sen men min bil står på andra sidan så jag kan skjutsa hem dig." Jag begravde mitt ansikte i mina händer och lät tårarna strömma.

"N-nej, åk du. Jag tar en taxi."

"Det kan du glömma. Ring Jack och säg att du är på väg hem."

●Jack's perspektiv●
Jag skakade tacksamt och helhjärtat Charlies hand.

"Tack så sjukt mycket."

"Inga problem, jag gjorde bara vad alla skulle gjort." Sa han och gick mot förarsidan på hans bil.
"Man kan ju alltid hoppas-..." Han nickade. "...-Vi ses." Jag lyfte upp min ena hand som ett hejdå och gick sedan in i huset där Stacey stod i hallen med en filt om sig. Hennes tårar rann sakta ner för hennes kinder och jag gick sakta fram till henne innan jag drog in henne i en kram.

"Vad fan tänkte du?" Viskade jag utan att få någon respons.

"Vi lovade att inte lämna varann, lovade Stacey."

Jag tittade ner på kistan som var täckt av blommor och ett fotografi av Connor. Jag la armen om Stacey som bara tittade ner i golvet.

"Lova att inte lämna mig." Viskade jag och en ensam tår lämnade min kind och föll ner på stengolvet.

"Om du lovar mig samma sak." Jag nickade och kände hur allt blev smått suddigt av tårarna som samlades i mina ögon. Jag tog upp fotot på Connor och studerade de. Jag ser precis ut som han gjorde. Världens bästa tvillingbror. Världens bästa storebror. Världens bästa Connor. Min blick landade på Stacey som sorgset såg på mig. Jag tittade ner på fotografiet och kramade om henne utan att släppa fotot, -en sista syskonkram.

"Jag lovar." Mumlade jag och kände hur Staceys grepp hårdnade.

"Jag lovar. Jag lovar att inte lämna dig." Snyftade hon och lutade sitt huvud mot min bröstkorg.

"Jag vet, förlåt mig."

"Förlåt?" Likt Staceys tårades mina ögon och jag släppte taget.

"Stacey, förstår du inte hur illa det kunde gått? Hade inte Charlie varit på rätt plats vid rätt tillfälle så hade jag inte haft något syskon kvar. Ingen kvar."

"Jag vet jag vet. Och jag är så ledsen. Jag ville bara få all smärta att försvinna. Jack. Snälla. Förlåt mig. Jag lovar." Jag drog in henne i ännu en kram.

"Vet du hur rädd jag var? Gör aldrig. Någonsin om det där, du kunde ha dött Stacey."

Efter att jag pratat en lång stund med Stacey om hur hon egentligen mådde. Det var inget roligt att lyssna på -varje ord som lämnade hennes läppar gjorde ont i mig.

***

Jag öppnade dörren till lägenheten och gick in. Klockan var närmare 01.30 men tyst var det inte. Ljudet från tv'n fick mig att gå direkt in i vardagsrummet när jag tagit av mig mina ytterkläder. I soffan låg Grace som tittade upp på mig.

"Hittade du henne?"

"Nej inte jag, hennes ex gjorde det dock. Hon var på tågstationen och skulle hoppa när han räddade livet på henne. Sen ringde dem mig och sa att dem var hos mamma och pappa, så jag åkte dit och satt med Stacey och pratade i nästan två timmar." Sa jag och kände hur mina ögon tårades.

"Älskling! Kom." Jag la mig ner i soffan bredvid Grace som la sig halvt över mig och kysste mina läppar.

"Det blir bra." Viskade hon lugnade och torkade bort mina få tårar innan hon lämnade en kyss på min panna.

"Sov lite, jag måste gå och plocka undan Aprils saker." Viskade hon.

"Nej, låt det vara." Sa jag trött och höll om henne hårdare.

●Grace's perspektiv●
Att se den man älskar helt slut och utmattad är inte roligt. De senaste veckorna har det hänt så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag trodde verkligen att när April kom skulle allt bli bra. Att både jag och Jack som båda haft jobbiga liv skulle få slappna av men det har bara blivit till raka motsatsen.

Först allt med min bror & Jack, inte minst min pappa. Sen Stacey och Adam. Efter det Adam och Jack. Jack hamnade hos polisen och var två andetag från att åka in. Sen Stacey igen.

Och det är alltid Jack som på någon sätt blir inblandad i saker han egentligen inte ska behöva bli inblandad i. Jason till exempel...det var en fight mellan mig och min bror ingen annan, men jo, Jason var illa tvungen till att blanda in Jack och det slutade med att han blev skakad.
~
Jag kysste Jacks panna försiktigt och reste mig ur soffan innan jag placerade en grå filt över hans sovande kropp. Jag log åt tanken att han är min. Att han är min livsglädje, att han är pappa till mitt barn. Att jag för en gångs skull gjort ett bra val i mitt liv -Jack.