Lost

1.7

●Jack's perspektiv●
Jag vaknade upp och kände en enorm, totalt outhärdlig smärta i mitt bröst. Min blick var suddig men jag kunde fortfarande se att jag befann mig i källaren. Sköt han mig verkligen? Jag tittade ner mot mitt bröst och såg min vita t-shirt som blivit helt mörkröd. Jag kan inte fatta att han gjorde det...jävla tönt.

Utan att röra mig för mycket sträckte jag mig efter min mobil som jag såg ligga någon meter bort från mig. Såklart nådde jag den inte och ett stön av smärta lämnade tungt mina läppar när jag hasade mig fram på golvet.

Snälla ha batteri. Snälla. Ha. Batteri!

Jag pustade ut när jag såg batteriprocenten, 34% kvar. På hemskärmen såg jag att Grace ringt ett antal gånger. 52 missade samtal från Grace. 23 sms från Grace. 34 missade samtal från Jacob & ett gäng fler missade samtal och sms från bland annat Stacey, mamma & pappa.

Jag slog in numret 911 och la mig raklång på golvet då all energi gått ur mig totalt.

"Du talar med larmcentralen."

"En ambulans, jag behöver en ambulans." Flämtade jag.

"Är det en nödsituation?" Jag gjorde mitt bästa för att kunna svara henne men det gick sådär. "Jag frågar är det en nödsituation?" Jag mumlade ett knappt hörbart ja och stängde ögonen. Det är svårt att beskriva hur mycket jag kämpade emot för att mina ögonlock inte skulle falla ner.

●Grace's perspektiv●
"Var fan är din förbannade pappa någonstans?" Muttrade med frågan riktad till bebisen i min mage. Oron växte mer och mer för varje minut som gick. Han svarar inte på mobilen, vilket han inte gjort på snart 2 dagar. Det skrämmer mig. Min mobil in min hand började vibrera och jag svarade utan att bry mig om att titta på vem som ringde.

"God förmiddag, talar jag med Grace Parker? Fru till Jack Parker?" Jag började skaka och svalde hårt.

"J-jag är Grace, Jacks flickvän inte fru." Rättade jag.

"Oh, jag ber om ursäkt. Jag skulle vilja be dig att ta dig till sjukhuset på en gång."

Det var de jag väntade på.

"J-ja absolut."

***

"Han är skadad. Vi vet inte vad som hänt förutom att han fått rejäla slag på delar av kroppen, störst är slaget med ett oklart föremål mot tinningen, och ett skott mot bröstet. Just nu ligger han nersövd, han är opererad och han tappade mycket blod då vi hittade honom sent efter både avlossat skott och misshandel. Du får gärna gå in till honom, men bli inte rädd om han skulle börja prata eller röra på sig, det är bara ett bra tecken, får han kramper som blir intensiva så dra i nödlarmet där inne så kommer vi."

Jag öppnade dörren till Jacks rum och satte mig på stolen bredvid hans säng. Synen var skrämmande. Jack var som en helt annan Jack. Han var kopplad till ett gäng maskiner och Låg med stängd mun och ögon. Jag lutade mig fram och placerade en puss på hans kalla och torra läppar.

Jag kan inte fatta att Jason kunde. Vad är det för fel på honom. Min egen bror sköt min pojkvän? Tänk så hade han dött?

En tår att både lättnad och fortfarande oro letade sig ner för min kind. Jag drog min hand försiktigt över Jacks panna och genom hans hår och ett svagt leende kröp fram på hans läppar.

Han känner min beröring.

Ett ohörbart ord lämnade hans läppar innan han vred på sig vilket han inte skulle gjort då han stönade av smärtade med sammanbitna tänderna och greppade hårt -kanske lite för hårt- tag om min hand som var närmast till hands. Ett lugnade ljud lämnade mina läppar och jag drog min lediga hand över hans panna igen.

"Grace?" Jag log när Jack viskade mitt namn.

"Ja?" Svarade, dock osäker på om han pratar i sömnen eller inte.

"Grace?" Yepp, han pratar i sömnen. Jag lät bli att svara för att inte råka göra honom eventuellt förvirrad. Han fortsatte att mumla ord och meningar som för det mesta var helt ohörbara.
Dörren öppnades och en läkare vinkade ut mig från rummet. Med tårar i ögonen kysste jag Jacks panna och motvilligt lämnade rummet.

"Ja Miss Hamilton, vi har lite grundläggande information till dig så du kan följa med här." Sa läkaren och visade in till ett rum där en polis satt och uttråkat snurrade pennan i hans hand mellan fingrarna.

"Miss Hamilton, varsågod och sitt." Sa han och nickade mot den tomma stolen framför honom.

"Så, numret som användes för att ringa efter ambulans, känner du igen de?" Jag nickade.

"Ja, det är Jacks nummer?"

"Är du säker?" Jag nickade otåligt och vred mig obekvämt i stolen.

"Huset som han hittades i, känner du till något?" Han höll upp ett foto på ett hus som var väl känt från min sida, huset som vi tidigare bott i när mamma och pappa fortfarande var gifta. Jag svalde och skakade på huvudet.

"Jag har aldrig sett det innan." Ljög jag.

"Okej, vem som har kunnat gjort det, har du någon aning?" Jag skakade ännu en gång på huvudet även om jag visste precis vem det var.

"Okej, men det var bara de frågor jag hade. Jag tackar så mycket." Ett falskt leende spreds på mina läppar och jag skakade hans hand innan jag lämnade ett snabbt hejdå och gick ut ur rummet.

Jag sjönk ner i en fåtölj ute i korridoren. Varför gjorde jag så? Jason tog nästan död på Jack och jag räddar honom från antagligen fängelse?

Varför är allt så komplicerat? Min enda vän just nu är min lilla tjej i min mage, som såklart aldrig ger mig svar. Och det jag behöver just nu är svar. Nu när jag trodde att detta fick bli sista motgången så förändrades allt.

"Grace?" Jag blev helt stel av den mörka rösten som jag inte hört på åratal. Jag är till och med chockad över att jag fortfarande kommer ihåg han röst. Jag ställde mig upp och vände mig sakta om. Ansiktet jag mötte skrämde mig.

Varför?

För att jag trodde aldrig att jag skulle få se honom igen, som att se en person man vet är död stå framför en.

Vem är han?

H-Han är min pappa. Om man ens kan kalla honom det.