Husets hemlighet

Kapitel 1

Gruset knastrade under fötterna när jag gick över gårdsplanen. Huset var stort och rött med vita knutar, ett typiskt svenskt hus.
Elsa hade älskat det...
-Towa-Li! Kom in nu! Det var mamma som ropade, eller rättare sagt, min nya mamma.
-Kommer, sa jag så uttråkat jag kunde, det lyckades inte riktigt.

Marita och Jonas var verkligen rika. Riktiga snobbar var de. Jag hade aldrig gillat folk som trodde att de var bättre än andra. Inte Elsa heller... När vi var små brukade vi leka i ett stort träd nära vårt hus. Vi lekte att vi var upptäcktsresande som var tvungna att överleva i vildmarken. Prinsessor och glitter hade vi aldrig varit intresserade av.

-Towa-Li! Nu får du faktiskt ta och komma! Mamma avbröt mig i mina tankar.
-Men ja, jag kommer!

Jag gick upp för trappan mot huset och klev in genom de stora dubbeldörrarna. Jag kom in i en stor hall med högt i tak och en kristallkrona med levande ljus. Det var damm överallt och spindelnät i varendaste hörn. Kände jag Marita rätt skulle det dock inte förbli så länge, hon städade jämt. Om man så bara råkade dra in något var hon genast där med sin trasa.

Jonas och Marita stökade i köket, lade säkert upp planer för hur huset skulle se ut. "Allt ska bort", hade de sagt. Marita hade tänkt ut allt i minsta detalj, jag fattar inte hur hon orkade, hon har till och med redan hyrt in en massa gubbar som ska komma hit och sätta in nya rör och ledningar.

Jag kollade runt i hallen, huset var verkligen gammalt, det fanns skrymslen och vrår överallt. Tapeterna var gula och flagnade, om några veckor skulle allt vara vitt. Till höger om dubbeldörrarna fanns en trappa som ledde upp till övervåningen. Jag tog några steg, den knarrade förfärligt, några steg till bara...

-Aaahh! Hjälp! Skrek jag när trappsteget plötsligt rasade in under mina fötter.
-Towa-Li! Vad har du nu gjort för satyg? Skrek Marita när hon och Johan kom springande.
-J, jag skulle bara gå upp för trappan och sen gick det bara sönder, hulkade jag.
-Vi sa ju att du inte skulle gå upp förrän vi visste om trappan var säker! Sa Johan argt.
Han gick upp de få trappstegen som var hela och drog upp mig.
-Tack, mumlade jag nästan ohörbart.
-Nå, vad säger man? Sa Marita uppfordrande.
-Tack sa jag ju! Lite högre den här gången.
-Bra, sa hon barskt.
-Det här får vi fixa, sa Johan, tills dess går ingen upp på övervåningen!