Husets hemlighet

Kapitel 12

Jag måste ha somnat för när jag öppnade ögonen bländades jag av det starka solljuset. Marita hade antagligen kommit upp till mitt rum och stoppat om mig, mina skor hade jag inte på mig längre och mina leriga kläder var utbytta mot ett blått nattlinne. Jag drog av mig täcket och klev ur sängen. Jag gick fram till spegeln, mitt hår såg ut som ett dåligt byggt fågelbo. Jag gick till det stora badrummet och klev in i duschen. Vattnet sköljde över mig, brände på min hud. Jag skrubbade mig tills det gjorde ont. Lite slarvigt borstade jag mitt hår och lät det hänga utsläppt. Jag sprang till mitt rum och stängde dörren. Det verkade vara varmt ute idag så jag drog på mig ett par shorts och ett linne. Plötsligt kom jag på att det var måndag och Jonas och Marita skulle börja jobba. Jag kollade på klockan, den var redan fem i tio, hade jag tur hade de redan åkt.

Jag smög ner till köket, det var tyst. Samma i vardagsrummet. Grusplanen var tom och bilen var borta. Äntligen ensam. Jag öppnade kylen och tog ut yoghurten.

Jag satte mig i soffan med skålen och slatte på teven, något jag aldrig skulle få göra om Marita var hemma. Jag bläddrade mellan kanalerna, inget intressant. På nyheterna pratade de om den kommande skolstarten och om alla de barn som mår dåligt. Jag stängde av och gick in i köket igen med skålen, ställde den i diskmaskinen och gick ut.

Värmen slog emot mig, jag satte handen för ögonen för att inte bländas av solen. Klockan var elva, jag skulle kunna ta min cykel och cykla ner till sjön bara för att kolla vad det egentligen var som alla pratade om. Jag gick runt till förrådet och drog ut min vita cykel. Den var inte världens finaste men den fick duga.

Mitt bruna hår fladdrade i luften när jag susade fram på grusvägen mellan ängarna. Hjälmen hade jag lämnat hemma. Jag såg sjön glimra längre bort, bara någon kilometer kvar. Jag väjde för stora stenar som låg utspridda på vägen.

Jag lade ner cykeln vid ett träd en bit bort från den hyfsat stora stranden. Solen sken på de bruna tjejerna som solade på sina stora badlakan, gjorde dem ännu brunare. Tre av dem satt på en filt med sina mobiler och visade varandra bilder. Jag kunde höra deras uppspelta fjantiga röster. Usch. En kille och en tjej låg bredvid varndra med händerna ihopflätade. Nästan ingen badade, bara några småbarn med badringar. Inte direkt ett ställe för dem, tänkte jag. Jag tänkte på Elsa, hon hade gått hit och passat in direkt. Hon var min raka motsats när det gällde att träffa folk. Jag ställde mig lutande mot väggen, tyst, medan hon gick fram till några helt främmande människor och log sitt leende. Då var det inte lönt att stanna längre, ingen skulle se någon annan än henne.

-Tja, sa en röst framför mig. Jag tittade upp och in ett par isblå ögon som tillhörde en tjej med det mest onaturliga röda håret jag sett. Fräknarna var stänkta över hennes ansikte som färg från en pensel.
-Hej...
-Ny här eller? Frågade hon.
-Mm, svarade jag. Hon måste ha tyckt att var jättekonstig. Som jag stod och stirrade. Jag kom på mig själv.
-Vad heter du?
-Jag?
-Jaa, vem annars?
-Towa-Li, du?
-Evelyn, svarade hon.
Evelyn, värsta sagonamnet. Fast så sagolik verkade hon inte egentligen.
-Kom.
-Vart ska vi?
-Du får se, sa hon med ett finurligt leende. Hon drog med mig till en äng. Vi sprang över den till en stor ek. På stammen fanns fastspikade träplankor som hon började klättra upp för. Vart ska hon? Tänkte jag. Jag klättrade efter. Det var svårt att hålla i träplankorna utan att få stickor i händerna. Jag tittade upp, Evelyn hade försvunnit. Jag klättrade snabbare. Snart kom jag upp till en koja, nästan som min, med kuddar och filtar. Evelyn satt längst ut och dinglade med benen.
-Fint va?
-Mm, svarade jag.
Man såg ut över den lilla sjön och skogarna runt om. Jag tittade på Evelyn.
-Var bor du då? Frågade hon.
-Några kilometer härifrån i ett stort rött hus.
-Fattar precis, sa hon ironiskt, för det är ju inte så att alla hus är röda häromkring.
Jag älskade hur hon retade mig fast vi nyss träffats, hon verkade inte rädd för någonting.
-Nä, men asså vad ska jag säga. Det står en stor ek bakom huset, precis som den här. Man skulle väl kunna säga att det är lite större än de andra husen här.
-Säg att du skämtar!
-Va? Vadå?
-Du bor väl inte i... Det är inte sant.
Evelyn reste sig och började snabbt klättra ner för trädet.
-Vart ska du? Ropade jag, men hon svarade inte. Jag klättrade efter henne men när jag kom ner hade hon redan hunnit halvvägs över ängen. Det röda håret guppandes bakom henne.