Husets hemlighet

Kapitel 10

Grenarna bröts under mina fötter när jag trampade genom skogen. Det enda som hördes var susningarna i träden och en och annan kråka. Jag fortsatte bara längre och längre in i skogen, jag ägnade ingen tanke på vart jag var påväg. Jag passerade stora stenar och fallna trädstammar. Efter en timmes promenad kom jag fram till en bergsvägg som sträckte sig högt upp över träden. Mitt i berget nere vid marken fanns en spricka stor nog för mig att krypa in i. Jag såg inte hur långt in den gick men jag såg inte slutet i alla fall. Det såg inte ut som att man kom runt berget alls om man inte klättrade.
Jag tar fram min ficklampa ur väskan och lyser med den in i sprickan. Jag ser fortfarande inte slutet så jag tar min väska på ryggen och krånglar mig in i sprickan. Det blir smalare och smalare och till slut måste jag göra mig så platt som möjligt för att faktiskt komma igenom.
Marken börjar slutta svagt neråt. Det är lerigt och halt och eftersom jag måste hålla ficklampan i ena handen får jag svårt att hålla balansen. Plötsligt halkar min fot till och jag faller pladask ner på rumpan. Jag försöker resa mig men fötterna halkar bara runt. Till slut hamnar jag på rygg i leran och vet inte vad jag ska göra. Att försöka ta sig tillbaka uppåt är inget alternativ. Det jag kommer på är väldigt äckligt men jag har inget annat alternativ.

När jag hade krånglat av mig min ryggsäck började jag hasa mig ner för sluttningen på rygg. Det var precis att jag fick plats. Det sluttade mer och mer och min jacka blev alldeles lerig. Efter en stund kom jag ner till torrare mark och taket blev högre. Jag kände mig lite halvrädd. Tänk om det bara fanns en väg ut? Jag har ju nästan ingen matsäck. Tänk om jag inte lyckas ta mig ut. Att jag blir liggandes här i århundraden, ruttnande. Tänk om någon framtidsmänniska hittar mig här och de tar med mig till någon utställning där folk kan titta på mig. Att de skriver en skylt som de sätter på glasrutan där det står: "Männinska från 2000-talet. Ålder runt 15 år. Hittades i en spricka i berget. Troligen död på grund av matbrist" Jag kommer på mig själv i tankarna. Trots dessa tankar fortsätter jag ändå inåt. Jackan på min rygg var alldeles blöt och tung, men eftersom det var den enda jag hade behöll jag den på. Äntligen kunde jag gå rakt igen. Jag fortsatte en bra bit inåt innan jag nådde ett stort bergsrum med en underjordisk sjö. Vattnet var ljusgrönt och lockande. Ett litet dopp kunde väl inte skada, tänkte jag. Jag krängde av mig jackan och ställde ryggsäcken vid en sten. Sedan slet jag av mig de blöta kläderna och stack ner tån i vattnet. Det var alldeles varmt och ångande. Försiktigt satte jag mig ner på kanten av källan och sänkte ner mig i vattnet. Det fanns en kant inte så långt ner i källan som jag satte mig på. Mina fötter dinglade i djupet.

Mina tankar drogs till Elsa. Undrar vad hon gjorde nu, jag hade fortfarande inte gett upp hoppet om henne. Hon fick inte vara död, det fick bara inte vara sant! Men hur hon skulle ha överlevt alla dessa år, det visste jag inte. Jag tittade ner i det ljusgröna vattnet. Ångan steg upp som lockande spöken ur vattnet. Långsamt sjönk jag ner under vattnet tills mitt huvud täcktes. Det blev tyst. Jag ville stanna där. Aldrig komma upp igen. Men mina lungor förbjöd mig och jag bröt vattenytan än en gång.