Husets hemlighet

Kapitel 13

Jag slängde av mig täcket och gick för att ta en dusch. Jag borstade igenom mitt blöta hår och flätade det. Marita och Jonas hade åkt. Skolan började om två veckor. Evelyn hade inte hört av sig mer efter det som hände. Jag gick ner till köket och bredde en macka. Jag tog den i handen och gick ut. När jag hade tryckt in sista biten i munnen öppnade jag källardörren och gick ner. Jag vred om nyckeln i låset och den knarrande dörren gick upp. Den kusliga känslan sköljde över mig igen. Det var som att dörren höll känslorna inne och när man öppnade den strömmade de ut som en flod. Dörren som ledde ner i grottan låg fortfarande på golvet, vad trodde jag egentligen. Jag klev över den och fortsatte till nästa dörr. Den hade inget nyckelhål så jag vred om handtaget och dörren gick upp.

Där inne var det becksvart och fuktigt. Det luktade inte särskilt gott heller. Jag tände min ficklampa och klev in, jag höll för näsan när stanken slog emot mig. Ingen hade väl varit här inne på jättelänge. Jag kom in i ett rum med tre dörrar på varje sida. Alla var likadana; gamla slitna trädörrar, inte mycket att titta på. Jag gick fram till dörren i mitten. Låst, likaså var dörren till höger. En kvar alltså. Jag drog i handtaget, men nej, den var låst. Jag sparkade på alla dörrarna men till skillnad från de förra låsta dörrarna verkade de här vara mer tåliga. Jag vände och gick ut igen.

Snabbt och smidigt klättrade jag upp i eken. Det var ett tag sen jag senast var här. Det brukade bara påminna mig om Elsa. Alla trädkojor vi haft. Konstigt nog hade det alltid funnits ett klätterträd på alla de ställen vi bott på. Den ena familjen efter den andra hade klagat på att vi var stökiga och då var det bara att packa ihop de få saker vi hade och flytta till nästa familj. Allt flyttande hade gjort mig och Elsa oskiljaktiga, vi hade praktiskt taget nästan växt ihop. Vi gjorde allt tillsammans, vi kände allt den andra kände eller inte kände. När Elsa försvann var det som att förlora hälften av mig själv. Jag stängde in mig på mitt rum i månader, åt nästan ingenting och pratade inte med någon. Jag blir alltid nedstämd när jag tänker på det. Jag försökte tänka på något bra istället och jag kom alltid tillbaka till Evelyn. Jag hade inte tänkt på det så mycket sen det hände men nu var jag bara tvungen att få veta vad det var hon menade med det sista hon sa. Eller rättare sagt inte sa. Jag klättrade ner för trädet och drog fram cykeln ur busken jag hade slängt den i. Jag ledde ut den på vägen och trampade iväg.

Med andan i halsen kom jag fram till ängen. Jag sprang fast jag inte orkade. Jag hoppades innerligt att hon skulle vara där. På väg upp i trädet hörde jag röster. En som lät som Evelyn och två andra som jag inte kunde urskilja. Jag stannade upp.
-Men va? Är du säker?!
-Ja, sa jag ju!
-Men det är ju helt sjukt! Vi var ju alltid där när vi var mindre.
-Jag vet! Och hon som bor där verkar inte ha någon aning om det.
Aning om vadå? Tänkte jag.
-Vad heter hon då?
-Towa-Li.
-Coolt namn!
-Mm
-Men vi måste ju gå dit! Hon måste få veta.
-Jaja, vi går väl dit imorrn då och hoppas att hon är hemma.
Samtalet ebbade ut och jag började klättra ner för stegen, här kunde jag ju inte stanna. Så fort jag kunde sprang jag till min cykel och började cykla hemåt.

Jag väcktes nästa dag av morgonljuset som föll in genom fönstret. Jag tittade på klockan, kvart i nio. Jag kunde inte skilja på hungern och pirret i magen. Jag rusade ner för trappan och in i köket.
-Oj, vad glad du var då? Utbrast Marita, något särskilt?
-Nä, bara glad, sa jag. Jag kunde ju inte berätta för dem om Evelyn.
-Okej, vi åker om fem minuter. Det finns mat i kylen.
-Mm, svarade jag medan jag hällde upp flingor i en skål.
-Ja, ha det så bra idag då, sa Jonas innan han stängde dörren efter sig. Jag satte mig vid bordet och såg bilen rulla ut på vägen.