Husets hemlighet

Kapitel 11

Jag klädde på mig kläderna efter badet, de hade äntligen torkat efter åkturen i leran. Det låg något mystiskt över källan, det var som att allt ovanför vattenytan var fullkommligt lungt. Inte en krusning syntes. Jag stack ner mina fingertoppar, inga vågor eller krusningar uppstod. Det var något jag inte hade upptäckt i min iver vid badet. Vad var det här för vatten egentligen? Jag drog upp handen igen. Den torkade oehört snabbt. Jag skvätte upp lite vatten på stenen men jag såg inte att den blev blöt. Jag lade handen på stenen, den var varm. Jag kände hur något rörde sig under handen, det var taggigt. Hastigt drog jag bort handen. Blåa kristaller växte på stenen. De glittrade när de växte. Efter en stund stannade de av. Jag nuddade vid en, den var len och perfekt. Inga små hål eller vassa kanter. Jag tog ett kraftigt tag om den med ena handen och försökte bryta av den men den rörde sig inte en millimeter. Ståendes på stenen satte jag hårt ner foten på kristallen och den föll av, så gjorde även jag och jag landade och slog huvudet i marken.

Jag öppnade långsamt ögonen, hur länge hade jag varit avsvimmad? Minnet började långsamt komma tillbaka till mig igen. Fallet mot marken, min fot på den blå kristallen... Kristallen! Plötsligt mindes jag och jag reste mig ivrigt upp, tydligen för fort eftersom jag höll på att falla omkull av yrsel. Jag sträckte mig mot kristallen. Den hade gått av perfekt, ingen skråma alls. Jag satte mitt öga mot den och världen blev blå. Den var tung. Försiktigt stoppade jag ner den i min ryggsäck och slängde upp den på ryggen, det skulle bli en lång väg hem. Plötsligt kom jag på att jag kanske skulle ta med lite av vattnet hem. Jag tog upp vattenflaskan och drack lite innan jag tömde resten på marken. Det bubblade inte som det brukar göra när jag sänkte ner flaskan i det underliga vattnet, när jag drog upp den igen var den fylld. Jag stoppade även den i ryggsäcken och den blev ännu tyngre. Jag krängde på mig väskan och tog jackan över armen. Sedan fortsatte jag längre in i grottan.

Det blev mörkare och smalare ju längre jag gick. Väggarna glittrade i ljuset från ficklampan. Hur länge hade jag varit borta egentligen? Jag drog upp mobilen ur fickan; 17.46! Jag skulle vara hemma om en kvart! Det skulle jag aldrig hinna. Jag började springa genom gången, utan någon helst tanke på om det ens fanns en utgång i slutet. Efter ett tag delade gången sig. Jag tänkte inte på vilken gång jag tog, utan sprang in i första bästa.

Efter en halvtimmes halvt springande halvt flåsande tog gången plötsligt slut. Jag tittade mig omkring, ingenting. Helt tomt. Men, tänkte jag, den kan ju inte bara sluta här! Surt sparkade jag till väggen, det lät ihåligt. Jag sparkade igen. Grus och jord föll ner på marken och konturerna av en dörr framträdde. Jag tryckte på den med handflatorna. Den hade uppenbarligen inte varit öppnad på länge eftersom den inte gick upp. Jag sparkade det hårdaste jag kunde på den men den gick fortfarande inte upp. Med ett irriterat ljud lutade jag mig mot dörren med armarna i kors. Jag stod dock inte så länge innan dörren rasade in bakom mig.

Hostande och fnysande tittade jag mig omkring när dammet hade lagt sig. Jag hade hamnat i en till gång med två dörrar i vardera ändarna. I ena dörrens springor såg man ljus sippra in. På något sätt kände jag igen mig. Jag hade varit här förut...  Jag reste mig från röran på golvet och började gå mot ljuset. Jag vred om knoppen på dörren, låst. Ett litet nyckelhål fanns under knoppen, nästan likadant som det i källaren hemma... Hemma, såklart! Jag hade hamnat i gången i källaren hemma. Ivrigt fick jag upp nyckeln som hängde runt halsen. Jag fick in den i låset och vred om. Ljuset utifrån bländade mig även om det inte nådde särkilt långt. Tydligen hade mina ögon vant sig så vid mörkret nere i grottan att det vanliga, inte så starka ljuset, bländade mig. Jag tog mig upp för trappan och runt till framsidan. Där fann jag Jonas som stod och höll om en gråtande Marita. Han tittade upp med en ledsen min när han hörde gruset knastra. När han fick syn på mig ändrades hans ansiktsuttryck.
-Towa-li! Skrek han, var har du varit?!
Marita tittade förskräckt upp och sprang emot mig med öppna armar.
-Åhh, Towa-li, vi har varit så oroliga! Halvgrät hon.
Jag blev förvånad när Marita slog armarna om mig. Jag trodde verkligen inte att de brydde sig så mycket om mig. Sen kom gråten. Jag kom att tänka på hur många av mina älskade jag hade förlorat. Först mamma och pappa och sedan Elsa som jag hade delat allt med. Jag kom på hur mycket jag saknade dem och jag grät ännu mer. Marita höll om mig och klappade mig på huvudet. Till slut klarade jag inte mer och slet mig loss från hennes varma famn och rusade upp på mitt rum. Där slängde jag mig på sängen och kröp ner under täcket.