Husets hemlighet

Kapitel 5

Vi åt under tystnad. Marita och Jonas verkade fortfarande irriterade över förut. Jag åt upp och gick ut igen.

Det hade börjat skymma, himlen var vackert lilarosa. Jag gick runt huset till baksidan. Det fanns en liten trappa på sidan av verandan som ledde ner till källaren. Där kanske man kunde hitta lite brädor.  Dörren gled upp enkelt och jag gick in. Det fanns en gammal lampa i taket som fortfarande fungerade. Det var fuktigt och luktade källare. Två öppningar fanns i väggen, båda ledde till ett annat rum. Jag gick in i den högra.
Det kändes kusligt, nästan som att någon iakttog mig. Jag fortsatte ändå. Så sant som det var sagt låg det en hög med brädor i ena hörnet.

-Jonas, var har vi spikar? Och en hammare också förresten.
-Vad ska du med det till?
-Ehh, jag ska bygga en trädkoja i eken här utanför.
-Det är alldeles försent att göra nu!
-Men jaha.
-Du får göra det imorgon, nu måste du gå och lägga dig.
-Men asså va?! Klockan är ju bara halv nio!
-Ja men nu är det det som gäller.
Jag visste att det inte var värt att kämpa emot så jag gjorde mig i ordning och gick och lade mig.

Jag vaknade av en stark lukt, Jonas och Marita hade visst börjat måla i hallen, golvet var täckt med vitfläckat papper. Nu skulle Jonas inte kunna hjälpa mig att leta efter spik så jag beslöt att leta själv. Jag antog att vi hade en verktygslåda någonstans. Jonas och Marita kanske hade den. Jag gick in i hallen och jaa, mycket riktigt de hade den.
-Kan jag ta lite hammare och spik till trädkojan Jonas?
-Ja, gör det då, sa han motvilligt.
Jag tog en liten låda med spikar och en hammare, jag hade ingen aning om hur jag skulle göra men jaja, det fick lov att gå.

Efter några timmar hade jag fått upp en platta högst upp i trädet, nu kunde man sitta där. Det var fortfarande grenar och löv ivägen för utsikten så jag bestämde mig för att hämta en såg och såga ner dem. Det fanns en fungerande såg i en av flyttlådorna. Hur jag skulle få upp den visste jag inte. Till slut knöt jag fast den i ett snöre runt midjan.

Det tog nästan två timmar att få ner alla grenar. Mina armar var helt slut efteråt. Jag lade mig ner på plattan och tittade upp på molnen.

Elsa och jag brukade också sitta i ett träd och titta på moln. Vi fantiserade om vad molnfigurerna gjorde. Högst upp känner jag mig fri och levande, jag vill inte vara instängd. Himlen har alltid varit ett mysterium för mig, men också en plats att fly till när det är svårt. Jag har alltid velat ha vingar så att jag bara kan flyga högt ovan molnen utan att behöva sitta fastspänd i nåt plan. Jag visste att den här träplattan skulle bli mitt andra hem.