Husets hemlighet

Kapitel 14

Kvart i elva ringde det på dörren. Jag höll mig från att rusa till dörren, jag kunde ju inte låta dem veta att jag väntade dem. Jag öppnade dörren på glänt.
-Heej, sa Evelyn, får vi komma in?
-Ja, det är väl okej.
Förutom Evelyn var det två andra tjejer med. En av dem blond och den andra brunett. Helt vanliga verkade det som. Till skillnad från Evelyn, det var något speciellt med henne. Jag öppnade dörren och de klev in.
-Ta av skorna, annars blir Marita skitsur, sa jag.
-Vem är det? Sa den ena tjejen när hon knöt upp sina skosnören.
-Min fostermamma...
-Oj, så du är typ föräldralös? Frågade Evelyn.
-Mm, svarade jag.
När de hade tagit av sig skorna presenterande sig den brunhåriga tjejen som Wilma och den andra som Sandra.

-Aha, vad vill ni göra då?
-Vet inte, kolla runt lite.
-Okej.
Jag tog med dem in i köket och sedan in till vardagsrummet. Evelyn stannade till vid fönstret.
-Är den här eken du pratade om?
-Jaa, sa jag.
Vi fortsatte in i hallen igen och sedan upp för den knarrande trappan. Vi gick in i mitt rum. Skulle de inte berätta snart? Tänkte jag.
-Fint rum, sa Wilma.
-Tack.
-Det är så annorlunda... Sa Evelyn drömmande.
-Från vadå?
-Vi var alltid här när vi var små, sa Sandra.
-Det bodde ingen här då, helt övergivet var det.
-Men vadå? Så ni bara gick in?
-Jaa, dörrarna var alldeles ruttna.
-Fast sen slutade vi vara där när det hände...
-Vad?
-Det finns en berättelse om en flicka som sov här. Hon var typ elva eller tolv. Hon var föräldralös. Ingen saknade henne. Det ryktas om att hon bodde i källaren. Hon hade inrett som en egen liten lägenhet. Vi var aldrig i källaren men vi kunde höra ljud nerifrån. Någon som bankade i väggarna. Det var som att hon alltid var ledsen. Man kunde känna det i huset.
Det förklarar den kusliga känslan.
-Men vad hände? Frågade jag.
Sandra fortsatte:
-En dag när vi kom dit hördes inget nerifrån så vi bestämde oss för att gå ner. Det hängde en lampa i taket som fungerade. I rummet till höger fanns en dörr...
-Jag vet, sa jag, jag har varit där nere men de tre dörrarna var låsta.
-Jaha, okej, de var i alla fall olåsta när vi gick ner så vi gick in. Som det hade ryktats var det som en egen liten lägenhet med fåtöljer och kuddar och en gammal säng. Allt var slitet. Vi kollade i alla rum men det var tomt så vi gick ut igen. I den där korridoren mellan dörrarna såg vi konturerna av en till dörr.
-Det vet jag också, sa jag. Jag kom från andra hållet när jag upptäckte den, från grottan.
-Jaja, där gick vi in i alla fall och kom ut i grottan. Det var tomt och kusligt. Vi fortsatte in och kom tillslut till en sjö. Vattnet lyste upp lite, annars var det kolsvart.
-Det där vattnet är jättekonstigt, om man skvätter det på sten så växer det fram kristaller, titta, sa jag medan jag drog upp kristallen ur väskan.
-Oj! Så var det inte när vi var där.
-Kan vi inte gå ner och kolla? Undrade Wilma.
-Nja, jo, det kan vi väl, svarade jag.
Evelyn lät inte lika uppåt, hon hade tydligen dåliga minnen därifrån.
-Men stanna här då? Sa jag.
-Nej, aldrig att jag är ensam här!
-Men kom då, sa jag medan jag gick ut i korridoren med tjejerna i släptåg.

Jag tände lampan i källaren och gick in i det högra rummet. Jag drog upp den lilla nyckelknippan och stack in en av dem tre i hålet. Den gick in och jag vred om.
-Var har du fått nycklarna ifrån? Frågade Evelyn.
-Lång historia, jag har hittat dem runt om i huset, en under trappan en i flygeln i mitt rum och en i en gammal vagga. Jag har en kvar som jag inte har använt... Kom! Ropade jag.
-Vad?
Jag svarade inte utan sprang in till de tre dörrarna, nyckeln som var kvar måste ju passa hit. Jag provade den första, låst. Den andra, låst. Den tredje, också låst.
-Skit också!
-Här, får jag prova, frågade Wilma.
-Mm, visst, sa jag och räckte fram nyckeln.
Hon stack in den i den första och drog ut den. Samma sak med den andra. När hon kom till den tredje dörren fick hon inte riktigt in den, men det hjälpte Evelyn till med. Jag lutade mig mot väggen med armarna i kors. Inte långt efter hörde jag ett klickande ljud.
-Den gick upp! Skrek Evelyn.
-Va?! Men jag provade ju!
Dörren gick upp med ett fasligt knarrande.
-Kom, vi går in!
Det fanns en till naken glödlampa i taket som också funkade, vi tände den och i ljuset framträdde möbler, dammiga och slitna. Mot väggen stod en säng med en gammal stol bredvid, antagligen använd som nattygsbord. Det låg några böcker på den. Jag kollade igenom dem, längst ner låg en äldre bok. Det var något bekant med den.
-Elsa hade också en sån bok.
-Vem är Elsa?
-Min syster, hon försvann för några år sedan...
-Oj! Hur då?
-Jag vet fortfarande inte, en morgon var hon bara försvunnen.
"Oliver Twist" hette boken. Typiskt Elsa, hon läste alltid så sorgliga böcker. Tvärtemot den hon var på utsidan; alltid glad och sprallig. Hon berättade aldrig om sina andra sidor för någon, knappt ens för mig. Jag tog upp boken och öppnade första sidan. "Till Elsa från mamma". Boken gled ur mina händer och landade på golvet med en smäll.

___________________________
Hejhej! Hoppas ni gillar berättelsen :) Vad tycker ni om bilder i texten? Som den på dem tre tjejerna i det här kapitlet. Kommentera gärna vad ni tycker.
👍