15-åriga Towa-Li flyttar in i ett gammalt hus med sina nya fosterföräldrar. Hon börjar utforska huset och hittar allt mer mystiska saker. Vad har egentligen hänt i det här huset? Towa-Li tänker bara på en sak: hennes försvunna syster.
-Vad är det? Frågade Evelyn förskräckt samtidigt som hon tog upp boken från golvet. Jag kunde inte svara, jag bara stirrade. Hon öppnade boken. -Oj... -Får jag se, sa Sandra. -Elsas namn står i boken, hon fick den av mamma när hon var åtta. -Men hur har den hamnat här? -Ingen aning, svarade jag och gick in i nästa rum. Även där fanns en glödlampa. Jag tryckte på knappen. Längs ena väggen stod en soffa och framför den ett soffbord. På bordet låg ännu en trave böcker. Jag mindes hur mycket hon älskade att läsa. Hon ville fly från sig själv. I rummet som vi delade när mamma och pappa fortfarande levde hade hon en bokhylla proppfull med böcker. Alla böcker hon kom över läste hon. Jag drog fingret över den översta boken, mitt finger var dammigt när jag tog upp det. -Hur länge sedan var det någon bodde här sa ni? -Ingen har bott i huset sedan 50-talet förutom din syster verkar det som. Jag blev tyst. Om det verkligen var hon som hade bott här hur hittade hon hit? Och varför? Varför rymde hon? Vi hade ju allt tillsammans. Jag måste hitta henne, det kunde fortfarande finnas hopp. -Men vad hände egentligen? De tittade på varandra. -En dag när vi var nere vid den där sjön bestämde vi oss för att bada, vi tänkte inte ett dugg på om det var giftigt eller något sådant, så vi hoppade i, sa Evelyn. -Men sen när vi hade badat en stund så var det som om någonting tog tag i min fot, det var skitläskigt, vi sprang upp ur vattnet och ut ur huset. Sen dess har vi inte vågat gå hit igen. Jag tänkte på mitt eget dopp i sjön. Det var något sannerligen något underligt med den. -Kom, sa jag. Jag kunde fortsätta kolla här senare. -Vart ska vi? Frågade Sandra. -Till källan. -Nej tack, sa Wilma med avsmak. -Då går jag väl dit själv, sa jag trotsigt. -Nej men hörni, jag ska med och ni vill väl inte gå ensamma upp? De grymtade till men följde med ändå.
Vi gick genom gången till sjön. Ingen sade någonting. När vi kom fram såg den likadan ut som förut, glittrande och ljusgrön. Helt stilla, igen. -Kolla här! Sa jag och stack ner hander i vattnet. -Vad? Frågade Evelyn. -Inga krusningar, ingenting, sa jag och drog upp den igen. Vi var nere vid källan ett tag och sedan upp igen. -Vill ni ha lunch? Frågade jag när vi kom in i köket. Det syntes mörka moln på himlen och det hängde regn i luften. -Ja, visst, sa Evelyn. Jag tog ut pastasalladen ur kylen och ställde fram den på bordet, jag tänkte inte på att Jonas och Marita kanske skulle undra varför jag ätit så mycket. -Var finns tallrikar? Frågade Evelyn. -I skåpet, sa jag och pekade på skåpet ovanför diskbänken. Hon tog fram dem och satte dem på bordet. Jag lade fram bestick och en slev att ta med.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
Vi sade inte så mycket under lunchen men jag fick i alla fall reda på att alla tre bodde precis i utkanten av byn i varsitt gult hus. Sandra hade en storebror och Wilma en lillasyster. Evelyn däremot hade fyra syskon, alla var yngre. De skulle också börja i ettan på gymnasiet om bara två veckor. Jag fick deras nummer så vi kunde smsa.
När vi ätit klart ställde vi in tallrikarna i diskmaskinen. -Jag tror vi måste gå nu, sa Evelyn. -Okej, sa jag. Jag följde dem ut i hallen och vinkade åt dem när de gick ut på grusgången, sen stängde jag dörren och gick upp på mitt rum. Jag satte på datorn och loggade in. Jag sökte på 'gammalt hus Myrås', det var namnet på den lilla håla där vi bodde. Jag rullade förbi en massa säljannonser och några nyhetsannonser. Längst ner fanns en rubrik där det stod: 'Hemsökt hus i Myrås'. Jag klickade på länken. Jag hamnade på en sida med olika artiklar om övernaturliga fenomen. Den verkade inte så trovärdig men jag skummade igenom den. Det stod lite om Myrås och om hur gammalt huset var, 150 år tydligen. Ordet källare fångade min uppmärksamhet.
"I källaren har man hittat flera dörrar, tre som leder till en egen liten lägenhet och en annan som leder ut till en underjordisk gång. Fortsätter man ut i gången kommer man tillslut till en grotta med en källa. Källan är grön och verkar, vid första anblicken inte underlig men sticker man ner handen uppstår inga krusningar. Folk som har varit där påstår också att kristaller växer fram om man skvätter vattnet på en sten. Det sägs också att första lördagen i september varje år kan man höra ljud från botten av källan, ett ljud som låter som gråten från en sörjande själ."
Jag slutade läsa. September. Det var bara en månad kvar. Kanske kunde jag äntligen få svar på vad som hänt i det här huset.
