Du klarar allt och lite till

Du klarar allt om du vill

Hon smäller igen ytterdörren hårt
aggresivt för att markera att detta är slutet. Väl inne i hallen sparkar hon av sig skorna sedan slänger hon iväg  dem tills de träffar väggen. Så detta var ett kvitto  på ett trettioårigt äktenskap.! Hon börjar skratta för sig själv. Därefter går hon in i köket och brygger en kopp kaffe. Medan hon drar ett djupt halsbloss på sin giftpinne känner hon hur tårarna börjar leta sig fram.

Fan , vad tänkte hon på i stunden.? Skulle han ringa henne? Eller kanske bara dyka upp med en blombukett i handen. Kanske  ville han försonas eller så kanske de skulle börja om på ny kula? Tårarna rinner fortfarande.
Sommarens  skor ligger fortfarande kvar i den genomskinliga påsen. Hans flipflops, beiga sandaler och hennes tre par sommarskor. Skorna är kvar som ett bevis på att de har varit tillsammans i sommar. Vandrat omkring , levt, skrattat och älskat
    Nu låg de som döda i en gammal plastsäck. I samma likhet som hon själv kände sig.
Vad i helvete hade hon gjort. ?
Paniken smyger sig sakta på henne alltmer . Till slut börjar hon gråta högt i panik.

     Signalerna från dörrklockan får hennes hjärta att hoppa till. Kanske var det han! Vad skulle hon säga? Hur såg hon ut?
Hon halvspringer till dörren och kikar försiktigt ut igenom dörrhålet.
En kvinna står där utanför som hon aldrig sett tidigare. Snabbt torkar hon bort det värsta blöta under ögonen och beslutar sig för att öppna.

"Hej, hoppas jag inte stör.
Ville bara presentera mig. Jag heter Alice och ska flytta in här i lägenheten under dig."
"Hej, jag är Anja" viskar hon hest. Hon stänger igen dörren snabbt. Gråtattacken svämmar över hela henne. När inga fler tårar finns kvar ställer hon sig framför hallspegeln och kastar ett öga på spegelbilden. Den visar ett blekt ansikte med ordentliga fåror kring munnen. Ögonen är röda. Den svarta kajalen har kletat ut sig så att hon ser ut som en deformerad pandabjörn. Håret ser ut som om hon precis doppat borsten i solrosolja och sedan kammat igenom det.
           Hon kastar kammen hårt mot spegeln så att det klirrar till. Tur att den inte gick sönder. Någonstans hade hon läst att en krossad spegel gav sju års otur.
Ute på terassen kastar hon in alla sommarskor i en svart sopsäck. En dag skulle hon ta ner dem till källaren.
Kanske Pablo skulle komma och hämta sina.?
Fast om hon kände honom rätt var han alldeles för stolt för det.
Den mänskliga stoltheten som slukar vissa människor.

Anja kastar sig på den obäddade sängen. Doften på hans kudde finns fortfarande kvar.
Här hade de älskat, bråkat. Ibland hade de hatat varandra. Anja och det gråa pälsknytet sov ofta ensamma i sängen. Hon somnade alltid till kattens spinnande. Ibland räckte det att dra fingrarna sakta genom den mjuka pälsen. Det gjorde henne ofta lugn.

Hon bestämmer sig för att ringa upp sin äldsta son Filip. Hennes Filip har alltid haft en lugn inverkan på henne. Han var som hennes plåster på såren.
Signalerna tutar utan svar.
Tala in ett meddelande. Nej, det tänkte hon inte göra.
Filip jobbade säkert över, eller så var det något annat han gjorde. Hon ville inte störa honom på jobbet.

  I kylskåpet finns en bit ost, rökt skinka samt ett paket lätta bordsmargarin.
Maten som Pablo hade lagat låg orörd rejält inbäddad i plastfolie. Hon bryr sig inte om att titta vad det är för något. Det skulle göra för ont.
   Ångesten börjar leta sig fram. Som ett offerlamm ger hon sig hän till det mörka. Ingen mening att kämpa när den redan var på väg att sluka henne.
Frenetiskt börjar hon öppna skåp efter skåp i jakten på något drickbart.
Tre flaskor vin hittar hon. De hade Pablo köpt med sig sist han var och hälsade på hemma hos sina.
  Hon slår upp det första glaset. Den röda färgen på vinet påminner henne om blod.
Här satt hon ensam i sina sorger .  Och bedövade sin vilsna själ med blodigt vin. 
  Hon ville aldrig störa folk på jobbet. Själv tyckte hon heller inte om när någon störde henne  medan hon själv slavade för sin överlevnad.
  Hon börjar känna en huvudvärk som pulserar i tinningarna, som om någon  slog på dem med en mekanisk hammare. Det pulserade i takt, som en enkel melodi.
Allt känns som en dröm , dimmigt men ändå så pass klart att hon känner  verkligheten djupt inne i kroppen.
Hon dricker ur glas efter glas. Räkningen har hon tappat.  Hungrig går hon igenom innehållet i kylskåpet igen.
Längst bak i det andra köksskåpet hittar hon en ensam flaska whisky.
   Hon tar ut formen med Pablos mat och slänger in den i vasken så hårt att glasformen splittras och går i bitar.
I medicinskåpet knaprar hon i sig några alvedon.
Whiskyn blandar hon med lite coca-cola.
   Tablett efter tablett sväljer hon sakta ner .
Det mörka har tagit över henne . Bedövad av spriten och gråten vill hon försvinna någonstans där det visar sig att hon drömt, en ond mardröm bara.
När hon vaknar ligger Pablo där bredvid henne . Stryker henne sakta över de pulserande tinningarna.Placerar pussar på hennes ansikte med lugnande ord. Sedan ler han innan han kysser henne.
Hon häller upp ett glas till.  Därefter går hon igenom huset i jakt på fler tabletter. Allt hon hittar sväljer hon ner. Whiskyn hjälper henne sakta och säkert att släppa allt det onda.

Hon kan känna Pablos händer runt sin midja. Hans andedräkt flåsande i nacken. Hans parfym.
Han stryker henne ömt över kinden. Därefter pussar han henne likt en fader högt uppe på pannan. Som att säga allt kommer att ordna sig. Var inte rädd jag är här.