Du klarar allt och lite till

Tillbaka till vardagen

Hon låg i sängen och strök kattens lena päls. Oförmögen att göra någonting.
    Varje dag var det folk hemma hos henne.
Harriet fortsatte laga mat som hon frös in.
Maja hjälpte henne att handla och betala räkningar. Fredrika städade. Rakel hade kommit en gång och tvingat henne att duscha och tvätta håret.
Varje dag kändes hemsk. Pojkarna kommer varannan dag för att se om hon reder sig.
Mats hade skrivit. Anja , ta den tid du behöver. Jag finns här om du behöver prata, eller blir sugen på nybakat. Kram .
   Alla hjälpte verkligen till. Harriet hade för tillfället glömt bort sig själv. Håret var i oordning, osminkad och vardaglig. Anja tyckte sig se en annan sida av henne. En mjukare sida som hon inte trodde fanns. Hon kände kaffedoften som spred sig längst lägenheten. Det snurrade i huvudet på henne.
  Pablo var begravd, det enda som vittnade om hans existens var sommarskorna som låg kvar i källaren. Dammiga och illaluktande låg de där i den svarta plastsäcken.
Hon hade inte mycket annat val än att kasta bort dem. Pablo låg där nere djupt under marken. "Vännen, jag har bryggt kaffe." säger Hariett samtidigt som hon lent stryker henne över kinden. Anja får nästan rysningar av det.
Hon uppträdde på ett sätt som fortfarande var okänt för henne.
"Tack" , säger hon med gråten i rösten.
Igen ramlar hon in i mammas famn och gråter tills inga tårar längre finns kvar. De rinner för Pablo, otrohet, sanning, pappa Jonas, som hon alltid älskat som sin far.
" Varför berättade du aldrig att Jonas inte var min biologiska far?" Harriet tittar ner på bordet samtidigt som hon försöker rätta till fransarna på bordsduken. Sedan tar hon en klunk kaffe för att fördröja svaret.
" Den andra mannen som är din "far" var gift Anja. Jag gjorde ett felsteg, men vi älskade varandra högt. Slutligen valde han sin fru framför mig, det borde jag ju förstått." säger hon med gråten i halsen.
Vi kom överrens om att jag aldrig skulle tala om det för någon".

"Så du menar att jag inte ens får träffa min biologiske fader?" skriker Anja ut.
"Vad är ni för människor egentligen? Tänkte ni bara på er själva och era begär?"
Harriet tittar skamset på henne.
"Ja, det verkar så, förlåt mig Anja gjort är gjort jag kan inget mer göra."
"Du har ju haft en far som alltid har älskat både dig och mig. Kan vi inte försöka nöja oss med det?Istället för att leta efter det som vi kanske aldrig kan få?"
Just nu känner sig Anja äcklad över sin mor och över sig själv.

"Okej säger hon
Jag kanske ska berätta om min otrohet också, så blir du nöjd och glad, hur är det dom säger äpplet faller inte långt från trädet .
Sådan mor-sådan dotter. "
  Hon kastar in kaffekoppen i diskbänken så att den går itu i flera bitar.
Harriet låter henne utagera sin aggression ifred. Först när hon står ute på terassen och röker kommer hon fram till henne.
"Anja, allt har sin tid. Du behöver inte berätta någonting du inte vill. När du känner dig redo finns jag här och är villig att lyssna på dig."
    Hon har nästan lust att fimpa cigaretten i ögat på Harriet.
Denna plötsliga barmhärtighetssamariten som hennes mor hade förvandlats till, började sakta gå henne på nerverna.
"Otrohet kommer sällan av sig själv Anja. Den brukar visa sig när något i ett förhållande inte står rätt till, tänk noga igenom varför och på grund av vad innan du dömer dig själv till helvetet".
De orden sög Anja in djupt i sig. De fastnade någonstans långt inom henne. Där skulle hon behålla dem.

Det ringer på dörren. Hon hoppar upp ur sängen och tittar på klockan som visar 11.30. Yrvaket sveper hon den rosa morgonrocken över sig. Medan hon går mot dörren förbannar hon sig själv för att hon sover bort sina dagar, gråter eller har en massa människor hos sig som envisas med att hjälpa till när hon egentligen bara vill bli lämnad ensam.
  Innan hon öppnar dörren är hon redan säker på att det är en jehovasvittneanhängare  som vill tränga sig in för att dela med sig av sin sjuka tro.