Du klarar allt och lite till

Timmar av väntan

De står där på läktaren och håller varandras kallsvettiga händer. Tårarna rinner av sig själva, darrningarna i kroppen slutar inte. Inga ord förmår de att uttala. Tiden står stilla, människorna på läktarna har upphört att existera.
"Kom, vi går till sjukhuset. Ambulansen borde kommit fram. Ni ska se att hon flinande kommer säga." Nu blev ni allt rädda, det var inte så farligt . Jag klarar mig"
I bussen sitter de alla apatiskt tysta.
" Ta ett tuggummi " säger Fredrika
" Jag har läst att tuggande aktiverar hjärnan på ett lugnt sätt."
De tuggar. Man kan känna lukten av fräsch pepparmint omkring dem.
Allt annat står stilla det känns som att bara de fyra finns med på bussen. Hon varken ser eller känner någon annan på bussen.
Alice ser likblek ut. Hennes vackra gröna ögon har mist sin glöd.
Hon stirrar ut genom fönstret med en tom blick.
Anja lutar sig tillbaka i sätet och blundar .
Där ute i decemberkvällen kör bilar, bussar, tåg, flyg, barn föds, folk blir köra, älskar, bråkar, middagar handlas och livet levs.
Allt detta medan de sitter på bussen.

När de kommer fram till sjukhuset möts de av den typiska sjukhuslukten av stark handsprit blandad med stelhet, rädsla, och ängslan.
"Gud vad jag hatar sjukhus" säger Fredrika som om hon läst av hennes tankar.
"Jag gillar män i läkarrockar. Speciellt de snygga som har svårt att ställa en diagnos." säger Anja
De kostar på sig ett litet leende.
"Maja Axelsson hon kom in för en stund sedan" säger Anja med darrande röst.
  Kvinnan i receptionen uppvisar ett lugn. Det blonda halvlånga håret har hon prydligt uppsatt i en knut. De snälla blåa ögonen saknar smink.
Hon bläddrar igenom sina papper.
Därefter skriver hon in några ord på datorskärmen. Hennes kortklippta naglar är målade med något transparent nagellack. Rena och prydliga.
"Okej, Doktor Abrahamsson undersöker henne just nu. Det kan ta lite tid.
"Vi har en restaurang eller cafeteria om ni vill fördriva tiden. "
"Vill ni åka hem kan vi meddela er senare. "säger systern samtidigt som hon flackar runt med blicken för att se om hon missat något på skärmen.
De tittar på varandra, de bestämmer sig för att vänta. Inte skulle de lämna Maja ensam här i de handspritsluktande hemska korridorerna.

Ingen av dem har någon matlust.
I cafeterian beställer de kaffe.
Det smakar vidrigt. Blickarna de ger varandra talar utan ord.
" Hoppas hon klarar sig utan stora skador." säger Fredrika.
Alice sitter ängslig och vrider på sig i stolen medan hon tittar ner i kaffemuggen.
"Maja är inte den som kastar in handduken så lätt. Har hon tur så är något brutet bara. Hon slickar såren snabbare än katten. " säger hon lite ängsligt "Rakel , hur är det med dig? Du har varit helt tyst hela vägen på bussen". säger Anja
Rakel ser ut som en skadad fågel. Levande men mörbultad.
"Förlåt, jag hatar sjukhus. Efter min cancerdiagnos har jag fått för mycket av den varan."
" Nu sitter jag här igen. Jag är så rädd. Maja ligger mig varmt om hjärtat". viskar hon fram
Anja stryker henne över den rödlätta kalufsen.
Sedan rör hon vid hennes fräknar på näsan med sitt pekfinger.
"Rakel vännen, oroa dig inte. Annars kanske fräknarna försvinner. Det vore en katastrof för de klär dig enormt." säger hon medan hon blinkar fräckt med ena ögat .
Till svar får hon ett varmt leende.

Hon står ute i rökrutan och bolmar ut nikotinröken ut ur näsborrarna. En späd kvinna som är alldeles söndergråten i ansiktet trevar efter tändaren i handväskan som hon inte lyckas hitta.
Anja klappar henne försiktigt på axeln medan hon tänder hennes cigarett. Kvinnan tackar.
  "Det är inget att tacka för, bara ännu en giftpinne som förkortar våra liv med cirka tio minuter." Kvinnan ler försiktigt.
"Förr eller senare försvinner vi alla, varför inte ha lite roligt under tiden vi är här." svarar kvinnan

När hon kommer tillbaka till cafeterian sitter tjejerna och diskuterar något som de direkt slutar med när Anja kommer in.
"Vad har hänt"?
"Johan, Majas sambo kom in och köpte med sig en kopp kaffe. Vi vinkade till honom , han såg helt förkrossad ut. Hälsade inte ens tillbaka." mumlar de samtidigt i munnen på varandra
" Ingenting att oroa sig för."
"Han brukar aldrig titta på fruntimmer, än mindre hinna att hälsa på dem." svarar hon med ett brett leende

När de kommer tillbaka är väntrummet ganska välfyllt. Anja går vemodigt fram till receptionen .
  En yngre kvinna i kortklippt svartbrunt hår ler rart mot henne.
"Maja Axelsson, vi undrar hur det är med henne. ?När kan man komma in till henne?"
Hon bläddrar igenom sina papper .
  "Tyvärr, doktorn undersöker henne fortfarande. Sådant kan ta tid, i nuläget släpper vi bara in närmast anhöriga."
När hon bläddrat igenom varenda skvallertidning är hon fortfarande ovetande vad hon sett eller läst i dem.
Inne i toaletten spritar hon händerna så mycket att hon känner hur sterilt hon luktar.
Här skulle hon aldrig överlevt utan att sprita händerna var femte minut.
Fredrika satt och slumrade vacker som en dröm.   Tjejen som hade problem hemma och var kraftigt överviktig , mobbad i skolan satt nu här framför henne som tagen ur ett skönhetsmagasin.
  Vacker som en gudinna. Anja blev så rörd av det hela att hon nästan började gråta.
Rakel kommer in med svartvinbärste som de dricker under tystnad. Anja har många frågor till henne. Det får bli en annan gång när allt detta är över.
Cancer var en sjukdom tagen från djupaste helvetet.
"David Beckman och Viktoria ska kanske gå skilda vägar" läser Alice högt för dem.
De prydliga vinröda glasögonbågarna klär hennes vackra ansiktsform perfekt.
"Igen. Inte ens pengar kan hjälpa en vilsen själ. svarar Rakel
Hon tittar på sina väninnor, alla var de starka kvinnor som klarat av mycket.
   När hon börjar tänka på sig själv, Pablo samt hans älskarinna inser hon att hon själv också är mycket stark.
Hon lutar sig bakåt i stolen och sluter ögonen för att komma bort en stund.

Klockan visar 23.15. Tjejerna sover.
En läkare småspringer flera gånger in och ut. Sköterskor passerar trötta med händerna djupt nergrävda i fickorna.  I receptionen håller teamet lugnet. Telefonen ringer i ett.  De skriver på datorn, vänder på papper, noterar, svarar i telefon samt tar emot nyanlända. Allt detta i ett effektivt, trevligt och lugnt tempo. De var verkligen väl värda sina löner.

Anja ska just gå in på toaletten för att tvätta händerna för tionde gången när hon ser en sköterska komma emot dem.
  "Var det ni som skulle komma in till Maja Axelsson"?
Ja svarar de alla förstenat.

"Det får ta max fem minuter.
Hennes sambo är hos henne. Maja är mycket trött och vi har många undersökningar kvar.
Hoppas på er förståelse".säger hon snabbt innan hon går

Medan de går i korridoren på väg till rummet tar det en evighet. När de kliver in står Johan därinne.
"Hej, låt det inte ta lång tid.
"Bruten nacke och någon kota i ryggen.
" De har gett henne morfin."
Tårarna börjar rulla nerför hans kinder.
De står i en ring tillsammans och kramas.
När han gått ut har de ingen annan utväg än att stiga fram och titta på sin väninna.
Anja går försiktigt fram till henne på ostadiga ben darrande.
Hon ligger på rygg. Ansiktet är blekt. Tunna slangar i  näsan som ger ett obehagligt ljud.
Runtom nacken ligger en maskin som lyser och registrerar hennes rörelser.
    Ögonen syns knappt. Ett vitt förband pryder pannan. I ena armvecket finns en kanyl med ett bandage över.
Munnen är det enda som ser friskt ut. Det ser nästan ut som att hon ler.
Anja tar hennes hand i sin.
Försiktigt stryker hon den.
"Maja, vännen hör du mig?"
Hon känner ett litet ryck i handen. Ögonen försöker rullas upp för att snabbt stängas igen.

Munnen är det enda som ser friskt ut. Det ser ut som att hon ler. Anja tar hennes hand, försiktigt stryker hon med fingrarna över hennes naglar. "Maja, vännen hör du mig" Hon svarar med ett tryck tillbaka med handen. Ögonen tittar upp en liten stund för att sedan snabbt slutas igen.
För stunden ser det ut som att hon ville forma ett ord på sina läppar.
Det känns som att hennes hjärta ska sprängas i tusen bitar.
"Maja, du vann. Bäst av dem alla ." viskar hon
Hon letar efter signaler på att hon hört.
Lillfingret rycker  till lite. Anja sluter sin hand om hennes. Sedan stryker hon sin vän över pannan och ögonbrynen. Med lugna rörelser.
" Kämpa på.! Vi ses imorgon bruden." säger hon innan hon går ut