Du klarar allt och lite till

Te och mackor.

Hon möts upp i dörröppningen av en glad och rofylld Alice.
" Gå du runt och titta ifall du vill. Dricker du te"? Hon tänker att hon helst föredragit kaffe men svarar .
  "Ja tack, det blir utmärkt".
Hon blir förvånad över stilen i våningen. Bohemisk inredning.
   På utsidan är Alice den klassiska .
Soffan är ljusbrun i två delar.
   Filtar i fantastiska färgglada mönster ligger över. Orange, turkos och lila blandat med rostrött.
   Intill ligger en pall i indisk stil.
" Bordet har jag målat och slipat själv" säger hon
Hon ställer ner brickan med te och skinkmackor med ost och salladsblad , som dekorerats med några strängar pickles på.
    Det nästan turkosgröna bordet är verkligen pricken över i:et hos Alice.

"Bor du ensam?" frågar hon nyfiket.
   Alice tittar ner på sina fötter en stund.
Som om de skulle ge henne svaret.
"Ja, min före detta sitter i fängelse svarar hon.
   För att komma bort från ämnet pratar de lite allt i allo. Anja tycker att det är underligt att en kvinna som Alice varit tillsammans med någon som begått brott av något slag.
  Därefter berättar hon lite av sin livshistoria.
" Vem var det som ville skiljas utav er ?" frågar Alice plötsligt.  Anja sväljer hårt innan hon svarar.
   Torrheten i munnen gör henne oförmögen att svara.
Hon sväljer ner en klunk te. Det smakar bär.
Hon gillar bär.
" Det......ja....alltså börjar hon plötsligt stamma fram. "Jag var otrogen".
  Sedan bestämde jag mig för att berätta det för honom.
Och när jag väl gjort det, ville han inte ha mig mer.
Det var jag som tog initiativet till skilsmässan.
   "Hur då menar du, frågar Alice undrande?" "Genom att berätta om min affär. Hade jag inte gjort det så hade vi levt ihop fortfarande kanske".
Alice flinar till medan hon svarar
   "Ja, men då hade något annat hänt min vän, vissa saker som händer är förutbestämda."
" Ta tillexempel den dagen då du glömde stänga din ytterdörr.
Jag kom in och hjälpte dig, samtidigt fick du en vän. "Bra va,"? säger hon glatt.
    Om du vänder på det kanske du hade dött därinne. "I värsta fall". svarar Anja
   Allt kanske har någon jävla mening, trots att det är var och kommer att bli jobbigt framöver.
   Hon försöker slingra sig ur samtalet. Flackar med blicken runt tills den fastnar på en bild på väggen. En pojke , kanske i artonårsåldern.
   Mjuka drag blont hår. Ögonen är av samma nyans som Alice.
    "Det är....var....min son".
"Söt han är", mammas vackra ögon".
  Mer vågar hon inte säga.
Alice ser inte heller ut att vilja prata mer om det.   
Innan hon somnar den natten tänker hon på vilka livshistorier och tragedier som kan få vissa människor att bli sammanflätade.
     Hade Alice rätt?
Är allt förutbestämt ?
   Eller gör människan själv vissa val i sin livscirkus, som hon eller han sedan väljer att radera ?
Hur än de försöker inser de med tiden att bläck kanske är lite svårsuddat.
Först då börjar den stora långa resan.
  Kanske till något bättre eller ännu sämre?