the party house | h.s

11

Perries perspektiv.

Fnissandes går vi ner för stegen igen. Folk kommer snart börja undra var vi är någonstans. Så fort alkohol är inblandat blir saker inte som det skulle. Vi går sida vid sida längs korridoren men stannar tvärt när vi hör skrik från vardagsrummet. Harry tittar på mig med en rynka mellan sina ögonbryn. När man lyssnar noga hör man vilka det är och vi går genast dit. Jasmine och Steph står med max två meters avstånd och ger varandra brännande blickar.

"Är du på riktigt helt jävla pantad?" Jasmine ser ut som att hon skulle slå till Steph på en gång när hon fräser emot henne.

"Nej, är du eller?" Steph ser ut som att hon skulle slå tillbaka, men hon ser samtidigt helt bort ut, antagligen för att hon är så full.

"Nej verkligen inte! Hur kan du ens säga något sånt? Känner du ens Adam?"

"Men vad fan spelar det för roll? Han är ändå en töntig fjolla." Jag hostar till när jag hör Stephs kommentar. Så det är alltså Adam det här handlar om? Hur kan hon säga så?

"Och vad fan glor du på?" fräser hon till mig som råkat göra ett ljud.

"Jo, jag ska säga dig en sak. Att du står och anklagar Adam för något bullshit är vad jag glor på. Är du nöjd med svaret? I så fall, gå och stör dig på något annat och sätt dig ner i din jävla båt." fräser jag. Hennes vilsna ansikte förvandlas till argare än någonsin.

"Är du helt jävla dum i huvudet eller? Jag har gjort klart för dig att jag inte tycker om dig sen första dagen, varför i hela helvetet ska du lägga dig i då?" frågar hon och kastar iväg sin cider av ren ilska. En tystnad har lagt sig över rummet, alla som är här har sin uppmärksamhet riktad hitåt.

"Om du attackerar en av mina bästa vänner här inne lägger jag mig i för jag är en ärlig människa som står upp för mina vänner. Är det så svårt att förstå?" säger jag och lägger mitt finger mot hennes bröst för att påpeka hur hon själv har ställt till det. Jag är inte den personen som blir arg när jag är full, jag har lättare att bli ledsen. Men om någon hoppar på Adam får den personen skylla sig själv.

Hennes blick borrar sig in i mig, men jag tittar tillbaka, kallt och starkt utan att vika av med blicken. Hon tar upp sina händer, sätter de mot mina axlar och trycker till. Jag hamnar ur balans eftersom jag står på trappsteget bredvid Jasmine och hinner inte reagera innan jag försöker stötta upp mig med ena foten medan jag ramlar bakåt. Min fot viker sig och jag ger ifrån mig ett smärtsamt ansiktsuttryck när jag landar på golvet nedanför den låga vardagsrums-platån.

"Där sjönk du i mina ögon mer än vad redan gjort." fnyser Jasmine och hukar sig ner bredvid mig. Harry hukar sig samtidigt och Adam, som försökt fått sina åsikter sagda till Steph men hela tiden blivit avbruten, är strax efter. Hur dum i huvudet får hon bli? Jag lägger min hand runt foten som värker av smärta.

"Gör det ont?" frågar Jasmine och lägger en hand på min axel, ungefär som att säga att det var inte meningen att mitt utbrott skulle drabba dig. Jag vickar försiktigt på foten, men djävulen hon själv måste ha gett den en förbannelse när hon puttade mig. Jag nickar kort och försöker hålla tillbaka smärtan inom mig istället för att vilja skrika rakt ut.

"Hämta is." säger Harry och tar ett tag under min kropp och lyfter upp mig. Jag lägger armen runt hans nacken av ren skräck, men hans starka armar håller upp mig. Försiktigt lägger han ner mig på soffan och lägger ett par kuddar under foten för att minska svullnaden.

"Doktor Styles är i farten." flinar jag. Han möter min blick och flinar svagt.

"Absolut, fråga mig. Jag kan allt." säger han och sätter sig vid mina fötter när Jasmine kommer tillbaka med lite is. Han lägger den kyliga isklumpen invirad i en handduk mot min fot medan Jasmine sätter sig bakom mig så att jag lägger huvudet i hennes knä.

"Hon är ju på riktigt dum i huvudet." suckar hon. Jag nickar medhållande, tack vare hennes attityd tycker ingen om henne.

"Vad sa hon egentligen?" frågar jag och riktar min blick till Adam. Jag hörde inte det som orsakade bråket, utan bara bråket.

"Att jag är en äcklig jävel som inte har något här att göra." berättar han och tar en klunk av sin dricka. Jag suckar stort och himlar med ögonen. Hoppas hon åker ut härifrån näst. Jasmine drar med fingrarna genom mitt hår och suckar tungt hon med.

"Perrie, det finns en linda till din fot i bikten."

Adam är snabb med att resa sig för att hämta den åt mig och Harry hjälper mig sedan att linda den. Det var ju en rolig fest. Tjafs och skadad.

"Du borde nog inte gå på den än." säger Harry. Jag tittar på honom med höjda ögonbryn och ett flin.

"Jasså? Och det vet du?" säger jag ironiskt.

"Ja, jag är ju doktor Styles." säger han. Han reser sig upp från soffan och tar ett likadant grepp under min kropp som förut innan han lyfter upp mig.

"Ska vi sova?" frågar han. Jag skrattar lätt innan jag svarar.

"Jag antar det, redan påväg ju." säger jag. Han bär in mig till sovrummet. Jag skulle kunna hoppa på ett ben, men om Harry frivilligt hjälper mig tar jag tacksamt emot hjälpen. När vi kommer in på rummet, som jag och Harry har delat de senaste dagarna, sätter han försiktigt ner mig på sängen.

"Tack." säger jag och ler tacksamt. Han besvarar leendet och går runt till sin sida på sängen och drar av sig sin tröja. Jag kommer på mig själv med att titta på honom i några sekunder och drar genast upp dragkedjan på klänningen istället. Båda två kryper ner under täcket och Harry lägger en arm runt mig. Mitt hjärta börjar genast slå hysteriskt igen. Han sa att han tyckte om mig tidigare men jag vet fortfarande inte om jag kan lita på det. Han har sagt det två gånger, men vi har bara känt varandra i en vecka. Det känns som att vi känt varandra i flera år.

Harry reser sig plötsligt upp och lutar sin vikt på armbågen. Jag märker att han tittar på mig så jag vrider mig om för att möta hans blick. Bådas blickar skiftar mellan att möta varandra och att titta på varandras läppar. Det är något speciellt och attraktivt med Harrys läppar, fylliga och så otroligt mjuka.

Våra läppar möter varandra i en försiktig men intensiv kyss. Hela tiden säger jag åt mig själv att hålla mig undan men misslyckas hela tiden. Borde jag sluta försöka? Borde jag låta det jag inte borde låta ske och falla för honom? Med hans läppar mot mina och mina händer i hans hår känns det så. Bådas andhämtning blir tyngre för varje sekund och minut som går, men tillslut avslutar Harry det genom att lämna en puss vid min mungipa och sjunker ner bredvid mig igen.

"Godnatt Harry." viskar jag.

"Godnatt." mumlar han. Vi ligger så nära varandra att jag känner hur hans röst vibrerar mot mig.