the party house | h.s

22

Tre veckor senare. 

Perries perspektiv.

Jag saknar Harry, jag saknar Harry mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle. Det är bara två veckor kvar tills finalen och vi är bara fem stycken kvar. Jag trodde aldrig jag skulle vara kvar, jag trodde inte jag ens skulle komma med i programmet. 

Allting känns så tomt, det är bara jag, Adam, Jason, Kim och Hannah kvar. Jag förstår inte varför Jasmine åkte ut och ända sen hon gjorde det känns det som att det inte är någon mening med det hela kvar. Jag tycker om de som är kvar men jag förstår inte hur Hannah kunde vara kvar och inte Jasmine. Jasmine tillförde så mycket till gruppen. Men jag är i alla fall glad över att Adam är kvar med mig och jag vill stå mot honom i final. Då skulle jag inte bli besviken ifall jag inte vann. 

"Samling i soffan." Adam och jag blir stoppade i vår konversation med Jason och reser oss upp från solstolarna för att gå in till soffan. Hannah och Kim kommer gåendes från badrummet och sätter sig ner bredvid mig i soffan. Jag lutar huvudet mot Kims axel och suckar trött ut. Även fast festen igår var lugn är jag ändå lite bakis och trött. Alkohol är inget bra för mig, men ändå dricker jag. Harry retades alltid med hur lättpåverkad jag var och hur han fick ta hand om mig. Nu är det Adam som får påminna mig att ta varannan vatten istället för Harry. Ett leende letar sig upp på mina läppar när jag tänker på honom och det får mig att längta efter honom ännu mer.

"Sluta tänk på Harry och läs brevet." säger Adam. Jag slår till honom löst och reser mig upp i soffan för att ta brevet. Jag harklar mig sedan tyst och möter Adams blick när han tittar på mig med ett flin eftersom han vet att han har rätt.

"Freeze, tease and release är tillbaka. Kom ihåg att ni drar på er minuspoäng varje gång ni rör er eller pratar under tiden ni ska stå still. Men den här gången kommer den som har flest minuspoäng inte bli autonominerad utan få lämna. Lycka till." läser jag. Jag kastar brevet mot Adam innan jag hoppar på honom.

"Du vågar inte röra på dig sen! Du lovade att vi skulle stå i finalen tillsammans och det går inte om inte du skärper till dig!" skrattar jag och tar en kudde som jag trycker ner mot hans ansikte. 

"Freeze." 

Skrattanfallet som alla brast ut i tystas och jag blundar hårt för att slippa se allas miner. Dörren från bikten öppnas och rösten som jag är så trött på men ändå inte hört på några veckor hörs igenom hela huset.

"Jag är tillbaka!" ropar Steph lyckligt. "Men bara tillfälligt då." lägger hon till vilket får Adam att börja skaka av skratt under mig. Jag sitter på hans mage och känner hur de få muskler som finns i hans lilla mage spänns. Stephs klackar slår mot golvet när hon kommer till oss.

"Oj Perrie, jag trodde du var tillsammans med Harry." säger hon chockat. "Då var det ju onödigt att ta ut honom. Han är ju så snygg att titta på." suckar hon och går förbi oss. Jag biter mig hårt i kinden för att inte brista ut i skratt. Det roliga med Steph är att hon är så tappad så man skrattar åt henne. Hon går ut genom uppdragsrummet och jag försöker vara så stilla som möjligt även fast kroppen skakar av att försöka hålla inne skrattet.

"Release."

Jag brister ut i skratt och ramlar ner på golvet bredvid soffan med armarna runt magen som värker av skratt. Det är ju tur att hon tillför ett och annat skratt ibland och inte bara dålig stämning. När skrattet har lagt sig reser jag mig upp från golvet och går till sovrummet för att hämta Harrys t-shirt som han lämnade kvar till mig. Jag har på mig den varje dag och den luktar fortfarande lite Harry eftersom jag vägrat att tvätta den. Jag vill inte att lukta ska försvinna och om den överlevt tre veckor som sovtröja överlever den två veckor till. Men just nu vill jag bara ha på mig något för att slippa gå runt i bara bikini hela tiden. Jag springer tillbaka till soffan och de andra men är tvungen att stanna.

"Freeze." 

Med ena handen i luften och precis så att jag hunnit sätta ner foten spänner jag varenda muskel i kroppen för att stanna mig själv. Jag möter Adams blick från soffan och den här gången ser han lugn och koncentrerad ut bara för att han inte ska brista ut i skratt igen. 

När man är här inne, instängd i flera veckor och med samma personer så händer det någonting i hjärnan och allting blir så konstigt. Ifall jag hade varit hemma nu hade jag inte fått kämpa lika mycket för att inte brista ut i skratt men här blir allting mindfucked så minsta lilla sak kan få en att skratta, gråta eller bli förbannad. 

Ljud från bikten hörs och min blick flyttas genast dit. Handtaget trycks försiktigt ner och när jag ser vem det är som kliver in i huset börjar hela min kropp skaka. Harry möter min blick och inom några få sekunder är han framme hos mig med armarna runt min kropp, och jag får inte krama tillbaka.

"Var still, snälla." ber han. Jag ger ifrån mig ett skakigt "mhm" och känner hur tårarna trycker på. Jag har saknat honom så mycket och jag får inte ens krama tillbaka. 

"Jag vill att du vinner det här så var stilla." upprepar han. Hans starka armar runt min kropp får mig att inte ramla ihop i en hög på golvet. "Jag saknar dig så jävla mycket Perrie och inte förens nu inser jag hur jävla kär jag egentligen är i dig. Fortsätt som du gör och du kommer vinna, jag älskar dig." viskar han med hakan över min axel. Jag lutar mitt huvud in mot hans bröst medan tårarna rinner ner för mina kinder. Jag saknar honom så mycket och jag vill inte att han ska släppa taget om mig men när han gör det och fortsätter ut genom uppdragsrummets dörr så står jag kvar och skakar. Efter en stund känner jag blodsmaken i munnen från att ha bitit mig i kinden och jag blundar hårt för att stänga inne alla tårarna. Det känns som en helt evigt under tortyr innan vi får släppa och jag lägger snabbt händerna för ansiktet. Adam reser sig snabbt ur soffan och springer fram till mig innan han kramar om mig. 

"Herregud." mumlar han tyst. 

"Det kändes så hemskt att jag bara stod där och inte kunde krama tillbaka när jag längtat efter hans kramar så länge." säger jag skakigt mot hans axel.

Förlåt för att uppdateringen inte är som den brukar men jag är inget annat än människa och har fullt upp nu. Önska mig lycka till inför alla prov och luciatåget. Ska försöka att inte elda upp mitt hår. Älskar er så mycket. Puss.

GLÖM INTE MIN NYA FANFICTION OM FELIX SANDMAN SOM ÄR TILL MIN FINASTE The_Pink_Mermaid