the party house | h.s

25

Harrys perspektiv. (omg första (och sista) gången) 

Jag mår fucking dåligt över det jag gjort. Förut har jag inte haft ångest över det, vi var inne i det där jävla huset, det var inte verklighet. Men när jag ser Perrie sitta på golvet, lutad mot sin resväska och sover på flygplatsen vet jag vilken fucking sits jag satt mig i. Hon kommer bli så jävla sårad, jag lovade, men tack vare att jag är lika fucked up som det här så ljög jag, hela tiden, varenda dag.

Klockan är snart sju, alla andra sover. Vi drog direkt från festen till flygplatsen och de flesta sover bort sin fylla, men jag kan inte ens fucking stänga ögonen. Allt är skit, och när jag kommer berätta hur det egentligen ligger till kommer ingen här inne vilja titta mig i ögonen igen. Jasmine och Adam kommer tappa allt förtroende de hade till mig, men framförallt Perrie. 

Ska jag skita i att berätta? Låta det fortsätta så som jag lovat? Låta hon inse själv vilken idiot jag egentligen är? Hur det än blir kommer inget sluta bra.

Jag skulle valt Steph, jag skulle inte sårat henne på samma sätt. Hon är lika fucked up som jag. Men så fort jag såg Perrie när jag kom in genom de där dörrarna visste jag att planen jag och mina kompisar på utsidan hade planerat skulle fungera. I början var det svårt, men hon föll så jävla hårt för mig och jag förstår varför. Ingen faller för mig annars, men jag var charmig, snäll och en trygghet för henne där inne. Varje gång jag berättade att jag älskade henne log hon, hennes ögon lyste upp och hon kramade om mina händer varsamt men samtidigt hårt, bara för att bevisa att hon aldrig skulle släppa taget. 

Jag tycker om Perrie, jätte mycket, men det var aldrig meningen att jag skulle göra det. För allt var ett spel, ett spel för TV. Tittarna skulle tycka om oss, de skulle tycka att vi var gulliga och förtjänade att vara där inne. Jag skulle vinna. Men Steph förstörde hela jävla skiten, eller nej, så var det inte alls. Jag förstörde det efter att ha slagit vad om den här planen. Jag skulle aldrig gjort det i första hand.

Allt var bara för att jag skulle vinna, men se vilken fucking sits jag sitter i nu. Sårar varenda människa runt mig och tappar deras tillit. 

Men värst av allt är att jag tycker om henne, så jag vill inte såra henne. Men hon förtjänar att veta. Att veta vilken jävla idiot jag är. När vi landar, då ska jag ta henne åt sidan och berätta allting. Hon kommer hata mig, hon kommer aldrig mer kunna lita på någon, och det är tack vare mig. 

...

"Perrie, vi har landat." säger jag och rör försiktigt vid hennes arm för att väcka henne. Hon öppnar trött ögonen och sträcker på sig innan hon tittar ut genom fönstret. London är grått och kallt, men det är skönt att vara tillbaka. Några ska stanna här medan några ska sätta sig på ett tåg och åka hem till sin hemstad. Vi reser oss upp från stolarna och lämnar flygplanet. Jag kan fan inte berätta detta, inför en tågresa hem på flera timmar. Jag kan träffa henne om några dagar, berätta allting då. Men jag skulle göra det värre för henne om jag sa allting nu.

När vi kommer ut från flygplanet och går igenom den stora flygplatsen för att sedan splittras syns fler och fler kameror. Allt från personer som tar upp sina mobiler till personer med riktiga kameror. Perrie gömmer sig försiktigt bakom alla andra för att slippa stå i centrum och det fungerar. Alla är slitna efter den långa resan och festen innan vi lämnar flygplasten samlas alla för att säga hejdå. Det känns konstigt, vi har trots allt bott ihop i flera veckor. Tårar börjar rinna ner för Perries kinder när hon kramar om Jasmine, och jag vet att om jag berättar allting nu kommer jag förstöra hennes dag ännu mer. Hon kramar till och med om Steph länge, vilket visar hur mycket hon kommer sakna alla. Jag kommer också sakna dem såklart, men jag vill hem. 

När Perrie kommer fram med tårar i ögonen till mig slår det mig ännu en gång vilken jävla idiot jag är. Hon är kär i mig, verkligen kär. Jag tycker om henne, men jag är inte kär. Jag är inte killen som är kär, jag är idioten alla tjejer vill ha men får bara en gång när båda är fulla. 

"Hör av dig så fort du kommit hem." säger hon med armarna runt min hals. Jag håller om hennes skakiga kropp och sväljer ner ångesten igen.

"Ja och vi ses ju snart igen." säger jag. Vi kommer ses igen, men antagligen bara en gång. Hon nickar kort och möter mina läppar.

"Jag älskar dig." viskar hon.

"Jag älskar dig." svarar jag och blundar hårt för att slippa se hur hon tar åt sig av orden när det egentligen bara är en lögn. 

Lugn, en epilog kommer. På julafton. God Jul.