the party house | h.s

18

Perries perspektiv.

För första gången på flera veckor vaknar jag upp i Jasmines säng, inte för att jag valde att sova där utan för att jag somnade. Eller rättare sagt däckade, efter allt som hände igår drack jag för mycket och däckade, var vet jag inte men jag hoppas att det var här inne. Musiken som spelas i högtalarna väcker oss och jag gäspar trött. Huvudet dunkar och jag har nog aldrig varit såhär bakfull som jag är idag, kanske för att jag nästan aldrig varit så full som igår.

"Samling i soffan."

Jasmine som ligger bredvid mig reser sig upp ur sängen samtidigt som mig. Jag sätter upp håret och tar en filt runt min kropp innan båda två, lika trötta, går ut från sovrummet för att samlas i soffan. På vägen tar jag en vattenflaska från kylen och tar en klunk. Usch, jag har aldrig mått såhär dåligt.

Efter en liten stund är alla samlade, alla lika nyvakna, och innan dess har jag nästan hunnit somnat om i hörnet där jag sitter. Harrys ögon möter mina en kort sekund innan jag tittar bort. Jag ska hålla mig borta, och den här gången på riktigt. Efter hur jag reagerade igår bevisar det bara hur starka mina känslor är för honom.

Lådan med mobiler står på soffbordet och Harry tar upp lappen för att läsa vad det står. Vi har ju redan haft det här uppdraget, ska vi ha det igen?

"Tack vare sättet några av er har pratat med varandra har vi satt ett pratförbud i 24 timmar. Under tiden gäller total tystnad och ni får bara kommunicera genom mobilerna. Uppdraget börjar om fem minuter. Vi hoppas på en förändring. Lycka till." läser han. Hans röst är raspig och nyvaken och jag kan inte låta bli att titta på honom. Hans gråa mjukisshorts tillsammans med det nyvakna håret, tatueringarna och musklerna gör mig tvungen att bokstavligen slita blicken ifrån honom när han tittar upp från pappret och möter min blick.

Jag harklar mig tyst och tar min mobil ur lådan innan jag reser mig upp och går till badrummet för att ta en dusch. Det känns bokstavligen omöjligt att undvika Harry, bara att låta bli att titta på honom är omöjligt. Att jag inte ens kan sluta tänka på honom visar bara hur svårt det kommer bli. Jag skyndar mig att duscha klart innan alla andra kommer och går snabbt in på mitt och Harrys rum medan han inte är där för att hämta rena kläder. De här 24 timmarna kommer bli jobbiga, 24 timmar av tystnad och 24 timmar av tankar. 24 timmar av huvudvärk och 24 timmar av tråkighet.

Adam: Hur är det mellan dig och Harry?

Jag: Jag vet inte riktigt, har inte pratat med honom och tänker inte göra det heller. Måste hålla mig borta från honom.

Adam: Synd, ni skulle fått snygga barn.

Jag: Du gör allting hundra gånger svårare.

Adam: Tack, det var det som var meningen för jag shippar er.

Jag: Hitta några andra att shippa.

Jag suckar inombords, varför ska kärlek vara så jobbigt?

Jasmine: Du och Harry har inte pratat väl?

Jag: Nej inte sen igår, hur så?

Jasmine: Jag undrar bara, han ser så ledsen ut där han sitter i soffan. Du kanske borde skicka något till honom?

Jag: Jag ska nog bara hålla mig borta.

Jasmine: Det skadar ju inte att fråga hur han mår?

Jag: Okej då..

Om jag frågar hur han mår visar jag ju bara att jag bryr mig, och det gör jag ju.

Jag: Hur är det?

Harry: Bakfull, annars är det bra antar jag. Hur så?

Jag: Jag undrar bara.

Detta är så stelt och det blir bara så fel. Jag skulle aldrig skickat det, det gjorde den stela situationen ännu stelare.

Harry: Hur är det med dig då?

Jag: Bakis, annars helt okej.

Harry: Det kan jag förstå.

Jag: Hur illa var det?

Harry: Ganska illa...

Jag: Lägg av.

Harry: Jag skojar inte, du var jätte full.

Jag: Jag vet...

Harry: Du drack ännu mer fast du inte behövde och somnade på soffan så jag bar in dig till Jasmines rum.

Jag: Oops, tack antar jag?

Harry: Och innan dess var du så arg på mig så att du grät.

Jag: Förlåt...

Harry: Det gör inget, det var dumt av mig att hångla med Steph efter att jag berättat för dig att jag håller på att bli kär i dig.

Jag: Jag vet men du är fortfarande singel liksom.

Harry: Jag vet, men jag kanske inte blir sådär jätte glad när du kysser Jason till exempel så jag förstår dig.

Jag: Så, vad ska vi göra?

Harry: Vad vill du göra?

Jag: Jag vet inte, jag har ju redan sagt att jag inte borde falla för dig men jag är rädd att jag redan har gjort det.

Harry: Vi kanske bara ska låta det vara som det är och se vad som händer?

Jag: Låter bra.

Harry: Var är du någonstans?

Jag: På rummet. Kom inte hit, jag håller på att byta om.

Harry: Du kan inte hindra mig.

Jag: Om jag kan.

Jag skyndar mig att ta på mig kläder eftersom jag bara hunnit ta på mig underkläder och det skulle inte förvåna mig om Harry kom in. Ett par mjukisshorts och ett linne åker snabbt på och precis då knackar det på dörren. Jag går dit och öppnar försiktigt för att se vem det är, och mycket riktigt, Harry trotsade mig och gick hit. Hans smilgropar syns extra tydligt tack vare flinet på hans läppar och han har fortfarande bara på sig sina shorts, liknande mina som jag har på mig just nu. Han tar upp mobilen och skriver snabbt ett meddelande till mig.

Harry: Du ser fantastisk ut.

Jag: Så du kör det spelet nu?

Jag tittar upp på honom och biter mig i läppen för att hålla tillbaka leendet.

Harry: Jag tycker om det här spelet mer än det jag körde igår.

Jag: Jag med.

Harry: Vill du vara med?

Jag: Vad är reglerna?

Harry: Det finns inga.

Våra blickar möts och lika fort slås min rygg mot väggen. Jag drar efter luft när han lägger sin hand runt mitt ansikte. Det är något med honom som får en så manipulerad, så fångad av honom. Mitt hjärta slår som om jag nyss sprungit tusen mil. Jag undrar om han ser hur mina läppar skakar och hur mitt hjärtat slår i mitt bröst? Hans ögon är hungriga och skriker efter mig, jag undrar om han ser samma sak i mina? För jag känner definitivt samma sak.

Det som inte skulle hända händer och våra läppar möts. Ännu en gång kunde jag inte hålla mig borta från honom, men allting händer av en anledning och kanske ska det vara såhär.