the party house | h.s

12

Perries perspektiv.

Vi vaknar upp av musiken som spelas i högtalarna. Jag sträcker trött på mig, detta var mycket bättre än när vi väcktes av det höga tutet häromdagen. Harrys armar är fortfarande runt mig men släpper och sträcker trött på sig.

"Samling i soffan."

Harry ger mig hans t-shirt och jag tar utan att protestera emot den. Jag gillar att ha på mig den, så varför ska jag ge tillbaka den när han frivilligt ger mig den. Ärligt talat tror jag att han gillar att jag har på mig den också.

Jag hoppar ut på ett ben till soffan eftersom jag fortfarande är osäker på om det är bra att stödja på foten. Eftersom det gör ont, så tar jag det säkra före det osäkra och sätter mig ner på soffan medan jag sätter upp håret i en bulle medan vi väntar på att alla kommer hit för att samlas.

"Idag serveras frukosten i uppdragsrummet. Men innan det vill vi att alla ska packa sina väskor och ställa dem vid soffan. Ni kommer få stanna i uppdragsrummet tills vi säger till."

Jag tittar förvånat upp. Tänk om någon kommer att få lämna? Magen knyter sig och jag är inte den enda som ser rädd och nervös ut. Alla går tillbaka till sina rum, men den här gånger slänger Harry upp mig på sin rygg. Skrattandes går vi iväg till rummet, och Jasmine ger mig blicken "jag vet vad som pågår så du kan sluta låtsas" och ler stort. Hon är glad för min skull, glad för att jag är glad. Jag önskar det fanns fler som Jasmine, beskyddande och glad för andra.

Vi trycker snabbt ner alla kläder och grejer i väskorna innan vi går, eller hoppar, ut till soffan igen och väntar igen på att alla ska komma dit. Tänk om någon verkligen åker ut? Tänk om det blir jag?

"Hur var festen igår tycker ni?" Jason är först med att starta upp ett samtalsämne.

"Den var bra, drama, men bra." Steph är inte sen med att svara på frågan och Jasmine som sitter bredvid mig harklar sig tyst.

"Ja, på tal om drama, Steph. Hade du tänkt att be om ursäkt?" frågar Jasmine. Jag kan inte låta bli att bita mig i kinden för att inte spricka upp i ett stort flin. En till bra egenskap med Jasmine är att hon är envis och ärlig.

"Be om ursäkt för vad?" svarar Steph spydigt. Jag skrattar till, ett ironiskt skratt.

"Minns du inte att du puttade mig så att jag stukade foten?" frågar jag.

"Nej, tyvärr. Så därför tänker jag inte be om ursäkt för det heller eftersom jag inte minns att jag gjort det." svarar hon kort. Jag skakar hopplöst på huvudet, hon är ju hopplös hela hon. Jag ska ignorera henne, hon är inte värd min tid.

...

"Ni är välkomna in i huset igen."

Harry, som nyss låg med huvudet i mitt knä, reser sig upp och hjälper sedan mig upp på fötter igen. Det har blivit små grupperingar, inte på ett dåligt sätt eftersom nästan alla är vän med alla men jag, Harry, Jasmine, Kim, Adam, Jason och Caleb satt och väntade i ett hörn tillsammans för att få komma in i huset igen. Det har bara fallit sig så naturligt.

När vi kommer in igen är halva huset tömt på grejer, medan den andra halvan har kvar alla möbler. Våra väskor står kvar på samma ställe, men huset är avdelat med ett stängsel. Jasmine tar upp lappen som är lämnad och läser högt för alla.

"Ni har blivit uppdelade i två grupper, de lyxiga och de sunkiga. De sunkiga har inga möbler, förutom en enda säng kvar, och de lyxiga har alla sina grejer, plus lite till, kvar."

Hon börjar räkna upp grupperna. Jag, Jasmine, Caleb och Jason hamnade på den sunkiga medan Harry, Adam och Kim hamnade på den lyxiga tillsammans med Steph och Joe. Det var tur att hon hamnade där så jag slipper höra hennes klagomål i alla fall. Alla fördelar upp sig och tar sina väskor. Det känns tråkigt att Harry inte hamnade på min sida, men jag får stå ut. Det kanske bara är bra för min misslyckade plan ändå.

Vår grupp går till vår sida av huset och samlas för att prata om hur vi ska lösa det.

"Okej, hur ska vi dela upp det?" frågar Jasmine. Eftersom det bara finns en säng så måste vi ju dela upp det.

"Vi är ju nio på den här sidan och man får ju plats med minst tre stycken i sängen, men vilka ska få den först?" frågar jag.

"Jag tycker det är rättvist om du får sova i sängen först med tanke på din fot." säger Jason.

"Det är ingen fara, men tack för omtanken." säger jag och ler tacksamt. Jag tänker inte vara självisk och vilja ta sängen, men om de andra tycker det är okej kan man ju inte tacka nej.

"Men vi tre kan ju börja sova där, så kan ni andra få täcken och kuddar eller vad tycker ni?" föreslår Jasmine. När hon menar vi tre menar hon mig, Jason och hon själv. Alla verkar överens så vi går för att leta upp rummet med sängen i.

"Ssch!" Jasmine, Jason och jag hittade rummet, där en TV är uppsatt. På TVn ser vi den andra gruppen och alla går snabbt in på rummet för att titta. Deras sida av huset är fyllt med grejer och deras bord är dukat med lunch. Vi kommer alltså få se när de äter lunch, kanske får de göra likadant för oss sen?

Adam ser obekväm ut bland de personerna, antagligen för att han inte brukar umgås med dem, dessutom är Steph där.

"Harry, vad är det mellan dig och Perrie?" Jag är inte den enda som förvånas över Stephs plötsliga fråga när jag inte är där. Alla höjer ögonbrynen och lyssnar koncentrerat.

"Vad tänker du på?" frågar han. Jag kan inte låta bli att le. Jag älskar hur han totalt ignorerar henne.

"Spela inte dum Harry, har du känslor för henne?" Alla skrattar till, hon är väldigt framåt med sina frågor om man säger så.

"Jag tycker om henne, ja." svarar han enkelt och rycker på axlarna. Jasmine puttar mjukt till mig i sidan och jag tittar generat ner i mitt knä. Jag möter hennes blick och hon ler mjukt.

"Vad är det jag säger." flinar hon. Harry har ju sagt till mig att han tycker om mig, men inte inför alla på detta sättet. Vi sitter kvar och tittar, men de säger inte så mycket mer än att prata om festen och utröstningen.

"Jag ska bikta mig." säger jag till Jasmine och hoppar ut på ett ben från rummet. Jag behöver prata av mig lite och vara ensam. Det blir så intensivt när man är här inne så det är skönt att bara vara ensam och prata om det man vill. Jag sätter mig ner på stolen och ger ifrån mig en lätt suck.

"Herregud, vad mycket saker det är som händer." börjar jag. "Steph och jag kommer inte överens så bra, men jag ska bara ignorera henne. Men att hon attackerade Adam var inte okej så det var därför jag blev arg. Däremot var det lågt av henne att putta mig så att jag ramlade och skadade mig. Jag tycker i alla fall det var bra gjort av mig och Jasmine som stod upp för Adam. Och Harry, han säger att han tycker om mig men jag har förklarat att jag inte borde göra som jag gör, falla för honom. Men jag antar att jag inte har något som kan hindra mig, tyvärr. Jaja, sånt är livet. Förlåt mamma och pappa." suckar jag och reser mig upp igen.

Jag lägger upp det här kapitlet för er som läser min andra, don't let me go, för att gottgöra från det dåliga och korta kapitlet. Jag ber om ursäkt, men jag försökte få ihop det där kapitlet i typ över en vecka men det gick inte. Och jag ska vara ärlig, de senaste dagarna har varit rent ut sagt piss för mig. Men sånt är livet. 

Puss, älskar er.