the party house | h.s

epilog

Perries perspektiv. 

7 månader senare.

Jag håller hårt i Jasmines hand medan vi går in på klubben där återträffen hålls. Till en början ville jag inte åka hit, men Jasmine och Adam ville ha med mig. De sa att Harry nog inte kommer vara här ändå, att ingen ville ha honom där. Men innerst inne vill jag ha honom där, jag vill se honom, se hur han har förändrats efter alltihop, hur han mår. Han sa att han var osäker över hur han kände för mig, men att allting var ett spel mellan han och hans vänner. Han sa att det var aldrig meningen att såra mig, att han hade legat vaken på kvällarna den veckan efter vi kommit hem och när vi inte träffades. Han sa att han inte visste om han hade faktiskt fallit för mig bakom det där spelet, för han hade känslor, men jag vet inte om jag kunde lita på honom. Hur ska jag kunna lita på det när han har sagt precis samma ord massa gånger förut, men allting var en lögn?

Jag bad honom att åka därifrån och att inte prata med mig, efter att han har sårat mig så djupt ville jag inte ha något med honom att göra.

Musiken pumpar ur högtalarna och den lilla belysningen som finns gör så att man svagt ser varandra. Jag har inte festat på flera månader, efter att Harry kom hem till mig och berättade hur det egentligen låg till så krossades jag, i flera veckor mådde jag dåligt. Jag mår fortfarande dåligt över det. Jag hade ingen lust att träffa människor, framförallt inte festa. Jag har bara varit på massa event, särskilt efter att jag skrev på kontraktet med en modellagentur. Tack vare jobb så har jag varit upptagen och tänkt på andra saker. 

Men när jag går igenom klubben för att komma fram till baren och de andra kan jag inte låta bli att känna hur hjärtat nervöst dunkar i bröstkorgen. Tänk om han faktiskt är här? Är det ens någon som kommer prata med honom då? Alla vet ju hur det ligger till, rykten sprids fort. 

Adam slänger sig runt min hals och jag kramar hårt tillbaka.

"Han är här, han är bara på toa nu." säger han i mitt öra. Jag tittar på honom med panik i ögonen. Vad ska jag säga? Ska jag ens säga något?

"Se vad han gör, sen ta det hur du vill." säger han lugnande som om att han har läst mina tankar. Jag nickar kort och tar emot en drink från Jasmine då hon vet att jag behöver något som lugnar nerverna. Jag kramar om alla andra i ett hopp om att missa Harry men när jag släpper Jasons kram möter jag Harrys blick. Han drar osäkert handen genom håret  och båda två viker undan med blicken lika fort.

Borde jag prata med honom? Höra hur han mår? Jag bryr mig om honom, jag var kär i honom. Man kan inte gå från att vara kär i en person till att fullständigt strunta i hur personen mår, vad den gör och hur det går. Jag harklar mig tyst och vänder mig till Jasmine som står bredvid mig. Jag ler stelt till henne och höjer glaset till min mun för att dölja grimasen som var ett försök till ett leende. 

"Jag måste gå på toa, jag kommer snart." säger jag till Jasmine. Hon nickar kort, hon vet att jag inte alls behöver gå på toa. Jag försöker rymma från situationen, jag klarar inte av det. Han gör mig fortfarande svag, efter flera månader och efter att sanningen kom fram så gör han mig fortfarande helt knäsvag. 

Jag låser snabbt dörren om mig till toalettbåset och sjunker ner på toalettlocket. Tårarna trycker på, inte för att jag är ledsen. Eller på sätt och vis är jag ju ledsen, det gör ju fortfarande ont eftersom allting var en stor lögn. Men mest är jag besviken, besviken för att jag fortfarande inte släppt honom. När en person spelat på ens känslor är det meningen att man ska bli arg och ledsen och  sedan släppa personen. Men jag har fortfarande inte släppt honom. 

Jag tar några djupa andetag innan jag låser upp och möter min egen blick i spegeln ovanför handfatet. Paniken inom mig speglas starkt i blicken medan jag stänger dörren till toalettbåset bakom mig. Dörren in till toaletterna öppnas och jag har lust att sjunka genom marken.

"Harry, det är tjejtoaletterna." säger jag lågt. Jag harklar mig fort för att rensa mina skakiga och svaga röst.

"Jag vet." säger han, minst lika lågt som mig. Båda står nervöst kvar, jag med händerna bakom ryggen, vilandes på handtaget till toaletten och Harry drar handen nervöst genom håret igen.

"Vad vill du Harry?" frågar jag desperat. Han tittar upp från golvet och möter min blick. Jag klarar inte av spelet han spelar. Det finns inga regler. Han gör mig så osäker. Försiktigt rycker han på axlarna och suckar djupt. 

"Jag vill be om ursäkt. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig, jag saknar dig så jävla mycket. Bakom det där jävla spelet jag spelade så hade jag känslor, men det insåg jag inte förens jag redan hade förlorat dig. Är inte det ganska sjukt? Enda gången man bryr sig om en person är när man är påväg att förlora den, men jag hade redan förlorat dig. Jag insåg hur mycket jag tyckte om dig, jag gör det fortfarande." berättar han, lika desperat i rösten som jag. 

"Hur ska jag veta att det här inte är ett spel igen? Jag tappade all tillit jag hade till dig." säger jag sårat med gråten i halsen. Ingenting kommer vara som förut, aldrig någonsin.

"Vad har jag att spela på? Det finns inga kameror som tittar, det finns ingenting mer än dig att vinna."  

"Jag kan inte bara kasta mig över dig när du kommer tillbaka när du har lust, det funkar inte så." viskar jag.

"Gift dig med mig." 

"Va?" frågar jag förvånat. Mina öron måste ha uppfattat fel.

"Du hörde. Gift dig med mig." 

"Harry-..." börjar jag men blir snabbt avbruten när han tar de få stegen fram till mig och lägger fingret för mina läppar för att tysta mig.

"Jag skulle aldrig be en tjej att gifta sig med mig om jag inte var kär i henne. Förstår du mina känslor då?" Jag tappar hakan och spärrar upp ögonen mot honom.

"Skojar du med mig Harry?" frågar jag osäkert.

"Jag skulle aldrig skoja om en sådan sak." svarar han. Jag tittar mig nervöst omkring, ingen är här inne. Är detta ett skämt?

"Jag har saknat dig så fucking mycket och haft sådan ångest över det jag gjorde. Jag orkade inte med att leva med mig själv längre." säger han.

"Jag kan inte bara gifta mig med dig helt plötsligt." säger jag förvånat. Hans händer ligger runt mina höfter utan att jag ens märkt av det. Den bekanta beröringen får mig helt svag. Bara hans händer mot min kropp gör mig svag.

"Jag älskar dig Perrie, jag gör verkligen det. Snälla, tro på mig." ber han desperat. Det är något som får mig att lita på honom, även fast jag inte borde. Han lutar sig sakta fram och möter mina läppar. Jag sluter mina ögon och tappar bort min självkontroll med en gång. Läpparna är precis som jag minns dem, fylliga, fuktiga och mjuka. Han lutar sig sakta tillbaka och möter min blick igen.

"Jag-.. Jag kan inte bara kasta mig tillbaka till dig direkt, men jag älskar dig Harry, jag gör fortfarande det." viskar jag svagt.

"Jag vill visa dig mitt riktiga jag." säger han. Jag nickar kort, jag vill se hans riktiga jag.

"Kan du ge mig en sista chans? Om jag sumpar den så lovar jag att aldrig komma tillbaka och förstöra för dig igen." ber han. Jag nickar kort, jag behöver honom. Jag behöver ge honom den sista chansen, och jag vet att han inte kommer sumpa det den här gången. Hans läppar möter mina igen och min rygg slår mjukt emot dörren till toalettbåset.

"Tack, tack för att du litar på mig. Jag ska inte sumpa det här, jag lovar." andas han. Hans andedräkt eller läppar luktar och smakar inte alkohol, han är nykter. Jag kan inte sumpa den här chansen heller, jag älskar honom för mycket för det.

Sista kapitlet...

God jul <3