the party house | h.s

20

Nu har jag hoppat fram lite ifall nu tycker det känns konstigt. :)

Perries perspektiv. 

Jag lutar huvudet mot Harrys bröst och drar med fingrarna längs hans tatueringar. Han drar lugnande med handen längs min överarm och jag lämnar en mjuk puss på hans bröst innan jag lägger ner huvudet igen. Mitt huvud åker upp och ner i takt med hans bröstkorg när han andas.

"Undra hur det är när vi kommer ut härifrån. Det är inte långt kvar." säger jag. De senaste veckorna har gått så fort och vi har redan kommit halvvägs. Det är bara tio personer kvar och fem veckor tills finalen är. Steph har åkt och om man får vara så elak att säga att jag faktiskt blev glad när hon blev utröstad så blev jag glad. När hon var här inne mådde jag dåligt och var rädd över att hon och Harry skulle göra något igen och efter alla bråk hon och jag har haft känns det skönt att lämna dramat bakom sig. 

"Folk kommer känna igen oss, det känns så konstigt." säger Harry. När han pratar vibrerar hans bröst mot mitt huvud och bara att ligga i kojan med honom såhär får mig så lugn. 

"Ja, hur kommer det vara mellan oss?" frågar jag. Harry släpper blicken från taket och tittar ner på mig. Han drar undan en hårslinga från mitt ansikte med handen han inte har runt min kropp och suckar lätt.

"Jag hoppas att ingenting förändras. Jag är så kär i dig Perrie och bara för att detta är över vill jag inte att vi ska vara över." säger han. Jag nickar sakta och möter hans läppar i en mjuk puss. 

"Jag älskar dig." viskar jag tyst. Jag har aldrig sagt orden högt, inte med den här meningen. Men jag älskar Harry och jag är kär i honom. Jag har aldrig kommit någon så nära som jag kommit honom. Han får mig lycklig, och när jag säger lycklig menar jag bubblande glad men samtidigt lugn och harmonisk. Han får mig att känna kärlek. 

Med blicken fäst på hans svullna och rosa läppar upprepar han orden jag nyss sagt och mitt hjärta slår ett extra slag.

"Jag älskar dig." viskar han mjukt och möter mina läppar igen. Allting känns så enkelt nu och det finns ingen anledning till att oroa sig för saker längre. 

"Brev!" ropar Jasmine till oss. Jasmine är lite trött på oss, förut var det hon och jag hela tiden, men nu har Harry tagit över den platsen. Men hon förstår mig ändå, jag kan inte hjälpa att jag föll för honom. Och vi är med gruppen hela tiden annars, så att smita undan och bara ligga och prata ett tag är avkopplande. Harry och jag klättrar ner för stegen som leder till kojan och går till soffan för att samlas med resten av gruppen. 

"Det är till dig." säger Jasmine och räcker över brevet till Harry. Han tittar förvånat på brevet i hennes hand men tar emot det och öppnar försiktigt. Jag sätter mig ner i soffan bredvid Jasmine och lutar mig mot hennes axel. Harrys ansiktsuttryck förändras på en halv sekund och min mage vrids om.

"Men läs då!" säger Jasmine otåligt. 

"Harry, packa dina väskor och lämna huset." läser han och tittar upp. Han möter min blick direkt och jag sätter mig upp ordentligt igen. 

"Du skojar?" frågar jag. Han räcker fram brevet till mig och jag läser snabbt igen de få orden om och om igen. Brevet faller till marken och jag reser mig upp och lägger armarna runt Harrys nacke. Chockat kramar han tillbaka och tårarna börjar sakta rinna ner för mina kinder. Varför just Harry? Och varför? Det finns inte ens en förklaring. Jag borrar in mitt ansikte mot hans axel och han håller mig hårt. 

"Vad i helvete?" Alla reser sig chockat upp och Jasmine lägger armarna runt oss. När jag släpper kramen från Harry och torkar bort tårarna lägger Jasmine armarna runt mig och kramar hårt. 

"Älskade vännen." viskar hon mjukt och gungar från sida till sida. Varför ska något som var så bra förstöras?

"Det är väl bara att packa då." suckar Harry när alla kramat om honom. De flesta tycker om honom, särskilt jag och jag blir så jävla frustrerad över att han ska försvinna ifrån mig när det äntligen är bra.

Jag följer med Harry in på vårt rum och sätter mig ner på sängkanten. Harry tar upp en kudde och kastar iväg den med all kraft han har innan han slår sin knytnäve ner i sängen. Jag lägger händerna för mitt ansikte och tårarna börjar rinna igen. Han lägger armarna runt mig och jag reser mig upp, fortfarande med händerna för ansiktet och lutar mig in mot hans bröst. 

"Det var aldrig meningen att du skulle betyda såhär mycket för mig och det var aldrig meningen att jag skulle falla, inte såhär fort. Men du gör mig så glad och jag kan inte släppa taget för det skulle göra för ont." säger jag med en skakig röst.

"Ingenting kommer förändrats bara för att jag inte är här. Snart är båda två ute och då kan allting vi pratat om på kvällarna bli sanning." säger han och håller en stadigt grepp om min kropp. På kvällarna har vi legat vakna långt efter alla andra och pratat om framtiden. Om vårt förhållande, för det är vad vår konstiga vänskap har lett till. Kommer allting vara som det var här inne? Med samma känslor? Kommer vi fortfarande vara tillsammans? Kommer vi flytta ihop precis som vi har pratat om eller kommer allting som vi byggt upp falla isär? Jag vill inte varken hoppas eller tro på någonting för det kommer bli det motsatta, som vanligt.

"Harry, du måste packa dina väskor."

Den irriterande rösten i högtalarna avbryter vårt samtal och Harry vänder sig om för att trycka ner alltihop i sin väska. När han är klar följer jag med honom ut och alla samlas för att säga hejdå till honom. Jasmine har en arm runt mig och tårarna börjar rinna igen. Sist lägger han armarna runt mig igen och jag vägrar att släppa. 

"Jag hejar på dig nu." viskar han. "Sen träffas vi på finaldagen igen för där kommer du stå." fortsätter han och möter sedan mina läppar. 

"Jag älskar dig." säger jag och möter hans läppar igen.

"Jag älskar dig." säger han och stryker bort en hårslinga från mitt ansikte innan han vänder sig om mot dörren in till bikten och går in där tillsammans med sin väska på släp. Adam och Jasmine lägger varsin arm runt mina axlar och så står vi i några minuter med blicken på dörren. 

Om mitt hjärta inte skulle krossas av Harry, så krossas det för Harry. På ett eller annat sätt skulle det krossas men jag är okej med att det blev såhär. Ingenting förstördes mellan mig och Harry, men det gör ont för jag vill inte vara utan honom, även fast det bara gäller några veckor.