(Sätt gärna på låten innan, tyckte det passade bra ihop med detta kapitlet)
~ Malias perspektiv ~
Idag skulle jag och Ami få spendera hela skoldagen själva utan Pau som låg hemma sjuk. August sitter på en bänk med Lucas och de andra killarna från klassen medan jag och Ami satt på en annan bänk och iakttog dem.
"Visst är han där Lucas snygg?" fnissar hon. Usch. Han är inget annat än bara ett snyggt ansikte. Jag hade berättat lite kort för Ami hur jag och Lucas träffades för första gången.
"Så du menar alltså att du pekade långfingret åt honom?" frågar Ami för att vara säker på att hon hörde mig rätt. Och såklart får hon det att låta som om allt var mitt fel och får mig att känna ångest över hur jag betedde mig, men jag visste ju inte att det var han som var den nya killen. Som dessutom var bra vän med August. Om jag hade vetat det innan skulle jag åtminstone försökt vara snällare mot honom, trots hans odugliga och vidriga attityd.
"Du borde säga förlåt Mal...," säger hon bestämt och jag ser på henne med en är-du-seriös blick. Hon nickar. Jag suckar. Rätteligen skall det vara han som bör säga förlåt, inte jag, för det var hans fel att jag betedde mig så från hela första början.
Med ett konstlat leende på läpparna gick jag med raska steg mot Lucas. Jag försökte se någorlunda glad ut. Detta ville jag inte göra men Ami övertygade mig och jag ville göra ett bra intryck på August.
"Du... Lucas?" säger jag och petar han lätt på ryggen. Han vänder sig om och ser frågandes upp på mig utan att säga ett ord. Han ler bara med det där hånfulla leendet. Det här är patetiskt. Varför gör jag ens det här?
"Kan du snacka lite?" frågar jag tveksamt. Han nickade snabbt men såg fundersam ut.
Han vänder sig om till killarna och säger att han snart kommer tillbaks. Killarna såg fundersamma likaså, men när vi gick ifrån dem, fortsätter de diskutera om vad det nu var de diskuterade om. Lucas var hack i häl efter mig och jag förde honom en bit bort från folkmassan för att slippa folks oväsen.
"Jo, ehm...," fick jag fram. Han lutar sig sakta mot väggen och ser väldigt förvirrad ut.
Det var lite problematiskt att ha ögonkontakt med honom när jag pratade, istället tittade jag på golvet men försökte att titta upp på honom då och då, men det var alldeles för svårt att fokusera på grund av hans vackra ögon.
"Aa?" säger han.
- Lucas perspektiv -
Jag småskrattade lite åt henne av den orsaken att hon inte kunde titta på mig när hon pratade. Här står hon. Malia, med hennes rosiga kinder och fylliga läppar som darrade lite när hon försökte fram orden ur hennes mun. Var hon nervös? Varför kan hon inte titta på mig? Surt. Jag ville ju se de mörkbruna ögonen, så mörka att pupillerna inte syns till.
~ Malias perspektiv ~
"Förlåt för jag betedde mig som jag gjorde, du har rätt jag var en drama-queen," sa jag stelt.
Han skrattar. Hur oseriös får man lov att vara? Det gjorde mig bara mer irriterad på honom än vad jag redan var.
Mjukt och försiktigt håller han tag i min haka och lyfte sakta upp mitt ansikte så att vi nu får ögonkontakt. Han ler. Ett normalt leende denna gången, inte ett sådant retsamt leende som han brukar göra.Han ser faktiskt ganska snäll ut den här gången.
"Är det golvet du ber om ursäkt till eller till mig?" frågar han ironiskt och släpper taget om min haka och det var droppen. Jag kokar av ilska som jag försökte dölja, men det var nästan oemotståndligt.
Jag visste att det var helt meningslöst att prata med en sådan omogen person som bara lekte runt och skämtade konstant.
"Vet du vad? Kul att träffas!" säger jag sarkastiskt och gav honom ett överdrivet tillgjort leende.
- Lucas perspektiv -
Hennes läppar darrade. Jag studerade dem länge och fick nästan viljan att kyssa hennes vackra läppar.
Hon ger mig den där sura minen som jag tycker är så gulligt och gick iväg samtidigt som hon slängde sitt långa, svarta hår bakom sig över hennes axel. Allt hände i slowmotion. Precis som i filmer. Jag kanske överdriver men hon är verkligen så fin, jag hade aldrig sett något finare. Jag skrattar åt att hon kallade sig själv för drama-queen.
"Men vänta! Malia," säger jag med en kort paus mellan "vänta" och "Malia." Hon stannar till.
~ Malias perspektiv ~
Ingen har nog sagt mitt namn så fint förr som han gjorde, men det är troligen för att han redan har en sådan mörk och fin röst.
Jag tittade upp på honom och andades in. "Vad vi-..." fick jag ut men avbröts av hans oväntade mjuka kyss. Som en staty stod jag kvar på samma plats med ögonen vidöppna. I chock. Mitt hjärta höll på att explodera. Allt står helt still. Vad är det som händer? Lucas kysser mig?!
"Det," säger han. "Det ville jag."
Han lämnar mig med ett flin. Det tog inte en lång stund tills jag kom tillbaks till verkligheten igen och med tunga, stora kliv gick jag efter honom. Jag brydde mig inte längre om vi nu syntes i folkmassan igen och att det var folk runt oss som skulle få se på vad jag skulle göra härnäst. Jag drog honom mot mig och vi får nu allas ögon på oss.
"Lucas!" utbrister jag högt och får alla i rummets uppmärksamheten.
"OOOOOHH!!!" tjutade alla efter att jag hade gett Lucas en plågsam och kraftig höger. Smällen hördes högt och tydligt så det måste nog ha gjort ont.
Jag tittade på Lucas som hade ena handen på kinden där han precis hade fått en örfil av mig. Vi båda tittade argt på varandra. Från och med nu är du min största fiende!
August tog sin hand över Lucas axel. "Shit! Är du okej?" frågar han medan Lucas nickade svagt men höll den arga blicken kvar på mig. August vände sin blick mot mig och även han ser väldigt arg ut, men mer besviken.
Oh my gosh, Malia! Vad har du gjort?!
--------------------
Daaamn! Skulle ni också gett honom en örfil om han kysste er så där oväntat? :P
YOU ARE READING
Mitt livs största kärlek (MLSK)
Teen Fiction"Hur fan ska man agera när även ens bästa vän får känslor för den personen som man själv, i hemlighet har haft ögonen på? Ska man då vara självisk, och välja sin egen glädje? Eller är andras glädje främst viktigare än sin egen?"
