Allt på samma gång... (uppföljare på "de bästa av de bästa")

Kapitel 13

~Mila~

Varför gick jag ens? Jo, det kan man ju allt fråga sig. Själv vet jag inte... Jag vill väll antagligen bara vara för mig själv. Men varför stänger jag inte bara in mig på ett rum då då? Jo, för att Vilhelm kommer bli väldigt orolig. Nej Vilhelm! Han är säkert jätteorolig nu också ju... Nej... Vad har jag gjort?!

Jag kommer fram på ett ställe jag aldrig varit vid, fast jag bor här. (Vet inte om ni fattat men ja, Mila bor i Gnesta. Läs kapitel 6 i bok 1. Puss)

Men shit vad fint det är här! Det är en klippa, solen börjar gå ner vid horisonten. Helt underbart, romantiskt.

Jag sätter mig ner, tänker, bara låter tankarna flyga... Jag sitter så jag dinglar med benen ner för Klippan, lite läskigt är det ju såklart, men ingenting stör mina tankar.
Jag tänker mig att Vilhelm sitter här bredvid.

Jag drömmer iväg... Jag sitter och dinglar med benen, det känns som att jag kommer ramla ner...
Jag hänger med huvudet och kollar på mina egna händer som jag fingrar med.
Jag ställer mig upp, lyfter mina armar som om jag kunde flyga. Vilhelm kommer och ställer sig bakom mig, han lägger sina händer på min midja. Han vilar sin haka mot min axel, sen sätter jag mig mer igen. Han sätter sig bredvid och lägger sin arm runt mina axlar.

Jag slutar drömma och förstår att det hände på riktigt... Han sitter här bredvid mig med sin arm runt mina axlar, på riktigt.
Jag reser mig upp och ska gå iväg, men blir såklart stoppad av Vilhelm som tar min hand.

- stanna, säger han bara kallt.

Jag stannar men vänder inte blicken för jag vet att jag bara kommer fastna i hans ögon, jag kommer smälta igen då.

- vadå? Säger jag minst lika kallt.

- snälla stanna bara här med mig. Säger han, inte lika kallt denna gång.

--

Just nu sitter jag i Vilhelms famn, har det bara allmänt mysigt. Aldrig vill jag lämna honom igen...
Nu undrar ni säkert vad som hände?

Vilhelm sa åt mig att stanna, han berättade hur mycket jag betyder för han, hur orolig han hela tiden är efter han kom hit. Att han inte kunde koncentrera sig i skolan efter isaks samtal om att jag låg på sjukhus. Han berättade bara så mycket mer som fick mig att bli sårad. Sårad, arg och besviken på mig själv. Jag antar att han såg det, för att han sa "ta inte åt dig. Jag älskar dig som du är". Sen pressades våra läppar samman och helt plötsligt var vi hemma hos Isak igen.

Och här sitter vi nu. Mig halvsovandes i min killes famn, men en film på som ingen direkt intresserar sig av.

- du Mila? Frågar Ebba plötsligt som sitter på Vilhelms vänstra sida, alltså mellan Vilhelm och Isak.

- mm... Mumlade jag som svar.

- kan du lova mig en sak?

- vadå?

- ta snälla inte åt dig av det alla säger, ta inte åt dig. Sa hon och suckade lätt. Hon lutade sitt huvud mot isaks axel sen också.

- kan du inte lova mig det också? Jag älskar dig och du är så mycket mer än bara Mila. Du är min speciella Mila. Du är inte värd allt alla gör. Det de gör är bara för att de är avundsjuka på hur perfekt du är. Sa Vilhelm innan jag hann svara Ebba.

- okej. Jag lovar! Svarade jag fast jag inte såg Vilhelms ansikte så kunde jag ändå känna hur han log.