Magi

2

Väl framme vid busshållplatsen ställer jag mig flåsande bredvis min vän Karin. Vi bor i samma område och går i samma skola, så vi brukar åka buss tillsammans. Det är iskallt ute och om det inte vore för gatubelysningen skulle det även vara kolsvart. Detta är dock inte så konstigt då det är mitten av december.

"Maja, säg inte att du försov sig igen?" Säger Karin men en lite besviken röst samtidigt som bussen rullar in och stannar framför oss.

"Bara lite kanske..." Svarar jag nonchalant medans jag stoppar in mitt busskort i kortläsaren och nickar mot chauffören. Jag borde nog ha berättat om vad som egentligen hände, men jag är rädd att hon ska tro att jag är knäpp i skallen. För att vara helt ärlig skulme jag nog trott desamma om det varit npgon annan.

Jag satte mig på ett säte långt bak i bussen, närmast fönstret och Karin följer efter. Hon sätter sig ner bredvid mig med en duns. Jag tittar på henne och kan inte sluta tänka på det som hänt. Jag får en bubblig känsla i magen, jag vill skratta. Jag inser snabbt att det är lönlöst att försöka hålla imot så jag släpper taget och börjar fnittra.

Karin kollar tillbaka på mig och kan inte motstå att le.

"Vad?" Säger hon medans hon själv försöker kväva ett skratt.

"Inget" Vem hade trott att skratt var så smittsamt?

Efter några minuter lungar vi dock ner oss och åker i tystnad. Karin lyssnar på musik medans jag kollar ut genom fönstret och åter igen tänker tillbaka på imorse. Tänk om jag inbillade mig det, eller om det bara var en dröm? Man kan inte vara helt säker när det gäller sådana här saker.

Jag bestämmer mig för att försöka göra något liknande igen, vad som helst. Funkar det betyder det att det som hände imorse faktiskt hände, funkar det inte så måste jag ha inbillat mig.

Jag tar fram en gammal papperslapö ur en av mina fickor, knöglar ihop den och lägher den min öppna hand. Jag stirrar intensivt på den lilla pappersbollen ett tag inann jag inser att Karin kollar på mig underligt.

"Vad håller du på med?" Frågar hon nyfiket.

'Fuck it' tänker jag och svarar så sarkastiskt jag kan.

"Jag försöker lyfta den här pappersbollen med tanken ser du väl?"

Karin ger av ett litet kvävt skratt.

"Varför då?"

Jag bestämmer mig där och då för att ta en chansning och berätta allt för henne. Varför inte liksom? Hon är en av mina närmaste vänner.

Jag börjar berätta om hur jag föll ur sängen och fortsätter sedan berätta om nycklarna.

"Jag vet dock inte om det som hände var verklighet eller dröm..." Karin lade en hand på mitt ben ock sade:

"Du, om du inte kan komma ihåg om något var dröm eller verklighet OCH det händer något som är fysiskt omöjligt så är det nog säkert en dröm"

Jag nickar långsamt och väljer att tro henne. Det vore ju helt omöjligt att det som jag trodde hade hänt faktiskt var det som hände. Jag öppnar jackfickan igen för att stoppa tillbaka pappersbollen igen när den plötsligt flyger rakt upp ur handflatan på mig, stannar snabbt ovanför ryggstödet på sätet framför och skjuts sedan iväg framåt med en förvånande fart.

Turligt nog satt det ingen direkt framför oss, och ingen på nästa rad heller, eller nästa. Oturligt nog satt det en kille 5-6 rader framför oss som oundvikligt fick bollen i skallen. Först reagerar han inte men sedan vänder han sig långsamt om och stirrar anklagande ut över den halvtomma bussen.

"Vem kastade?!" Ryter han argt och ser sig om.

"Du!" Ropar han sedan och pekar på en snubbe inte långt från mig och Karin. Snubben röck till och försökte försvara sig själv.

"Det var inte jag, jag lovar!"

"Tror du inte att jag såg hur du kastade det? Kallar du mig en lögnare?!" Den anklagade skakade bara nervöst på huvudet.

"Nu tar ni det lugnt här, ni" Hördes busschauffören. Den arga killen vände sig motvilligt om igen men kunde inte avstå från att peka fingret mot den andra snubben.

"Hur i hela friden gjorde du det där?" Viskar Karin i mitt öra.

"Jag har ingen aning men det var tur att vi satt så långt bak annars skulle vi kanske fått skulden" Viskar jag tillbaka.

"Du menar du, jag hade bara suttit här och pekat på dig"

"Sjysst då" säger jag samtidigt som jag armbågar henne.

"Aje" säger hon och börjar fnissa.

Så det var alltså inte en dröm trots allt... Vad ska jag göra nu? Jag kan helt klart inte kontrollera det, det är en sak som är säker... Tänk om jag råkar skada någon...? Jag får försöka ta det lugnt och hålla en låg profil i skolan idag och sedan försöka komma på något vettigt att göra åt det.

Vi satt i tystnad under resten av resan.