Magi

5

Vi klarar av resten av alla lektioner utan att något annorlunda händer och nu är vi på väg mot våra skåp efter sista lektionen för att lämna våra saker. "Hur länge tror du att vi kommer klara av att hålla detta hemligt?" Frågar Kira. "Så länge som möjligt hoppas jag" svarar jag och kollar på henne. "Ska jag berätta för mina föräldrar?" Frågar hon och jag vet faktiskt inte, jag skulle nog inte klara av att hålla en så stor hemlis från mina föräldrar utan att de märker något. "försök så länge det går i alla fall" säger jag och hoppas att det räcker. "Mm... ok" svarar hon och vi går resten av biten i tystnad. När vi kommer fram så ser vi att det är någon som har skrivit på Kiras skåp. "Du är vad du äter? Vad ska det betyda?" Säger Kira när hon läser vad som står på skåpet. "Jag antar att det handlar om lunchen eller något" säger jag och lånar ut mitt sudd till Kira som som vanligt har tappar bort sitt. "Tack" säger hon och suddar bort texten. "Undrar vem det var som skrev det" säger jag. "Det är säkert någon som bara gått förbi och velat sätta ett avtryck eller något" säger Kira och slänger väskan på ryggen. "Avtryck?" Säger jag och fnissar lite. "Jajemen och det lyckades de med för jag kommer nog aldrig mer äta broccoli" säger hon och låter självsäker. "Broccoli? Va? Du äter ju ändå aldrig broccoli" säger jag. "Nä, det är för att jag inte vill vara en broccoli" säger hon och låter stolt. "Alltså det är ju inte riktigt så de menar men visst" säger jag och låser skåpet. Vi börjar gå mot trappen som vi gick ner för när läraren hoppade in i väggen men precis när Kira (som går först) ska gå ner för det första trappsteget så kommer en sko flygande bara några centimeter bredvid mitt huvud och fortsätter igenom fönsterrutan med ett kras. Jag skriker till och hoppar åt sidan. "Vad i hela friden var det där!" Säger jag ganska skärrat. "Erics sko såg det ut som" svarar Kira och stirrar ut genom hålet i fönstret. Vi båda börjar som på en signal att springa ner för trappan. Kira är snabbare än mig på att springa i trappen men det är mest för att jag är rädd för att ramla. Vi springer genom hela skolan och ut genom dörren. Väl utanför skolan saktar vi ner och börjar gå mot busshållplatsen. "Undrar om Eric saknar sin sko" säger jag och får Kira att skratta. "Jo, det skulle jag göra om det var min sko i alla fall" säger Kira och börjar skratta igen. Vi börjar närma oss busshållsplatsen och ser att det är nästan tomt. "Tur att det inte är så många som åker buss till eller från skolan" säger Kira när vi kommer fram. "Ja, men det skulle vara kul att ha någon att prata med på bussen" svarar jag eftersom att jag och Kira åker olika bussar. "Du har ju Karin" säger Kira och sätter sig på bänken i busshållsplatsen. "Det är sant. Vi åker ju buss tillsammans till skolan varje dag men hennes klass slutar ju olika tider än vi så vi kan nästan alldrig åka buss hem tillsammans" säger jag och sätter mig bredvid Kira på bänken. "Men jag tycker att det kan vara lite skönt ibland att bara sitta i en tyst buss och lussna på musik eller spela på mobilen" svarar Kira och stoppar in sina hörlurar i öronen. "Vad lyssnar du på?" Frågar jag. När hon inte svarar så bestämmer jag mig för att busa lite med henne. Jag tar fram min fickkniv ur fickan och fäller upp saxen. Sedan tar jag min vänstra hand på Kiras mobil som ligger i hennes bakficka. Jag petar lite på Kiras axel så att jag får hennes uppmärksamhet sedan klipper jag med saxen så nära hörlurarnas sladd som jag vågar samtidigt som jag drar ut dem från mobilen. "Vad håller du på med!" Nöstan skriker Kira och ställer sig upp. "Vad skrattar du åt?" Säger Kira när hon ser att jag gapskrattar. Jag försöker men kan inte säga något på grund av att jag skrattar så mycket så jag bara visar upp änden av hörlurarna som jag drog ut från hennes mobil. "Det där var inte sjysst, jag trodde verkligen att du hade klippt av dem" säger hon och puttar mig precis så hårt så att jag nästan trillar av bänken. Sedan börjar hon också att skratta.

Jag kan se Kiras buss komma mot oss en bit borta på vägen. "Din buss kommer nu" säger jag. "Ok, men vi ses imorgon" svarar Kira medans bussen stannar framför oss. "Japp, hejdå" säger jag och vinkar. "Hejdå" säger Kira och går ombord på bussen. Genom fönstret kan jag se att hon sätter sig ganska långt bak och tar fram sin mobil. Bussen åker iväg och nu sitter jag ensam på bänken och väntar på min buss som inte ska komma förrän om fem minuter. Jag bara sitter tyst och stirrar åt det hållet som bussen ska komma ifrån en stund men snart så tröttnar jag på det så jag tar fram min mobil och sms:ar med Kira.

Hej

Hej

Vart är du?

Snart framme vid
stan.

Ok

Har din buss
kommit än?

Nope

Ok

Jag tittar upp från mobilen och ser att min buss kommer så jag stoppar ner den och tar fram busskortet som jag fick av skolan i början av terminen. Jag går på bussen och sätter mig näst längst fram. Bussen är nästan helt tom det är bara en tant och några medelålders män som sitter där bak. Jag tar fram min mobil igen. Det är ändå en 45 minuters busstur innan jag kommer hem. Jag spelar några spel i kanske en halvtimme och resten av tiden så sitter jag bara och tittar ut genom fönstret. Vid nästa hållplats så ska jag av så jag trycker på stoppknappen framför mig och tittar på medans busschauffören stannar bussen vid min busshållplats. När jag väl kommit av bussen så börjar jag att gå hem. När jag går förbi det första huset på min gård så tar jag fram mina nycklar. Jag börjar snurra dem runt fingret medans jag går och när jag svänger in på avfarten så kastar jag upp dem i luften för att försöka fånga dem lite snyggt men när de är som högst upp i luften så stannar de och flyger rätt in i nyckelhålet i dörren. "Wow, det skulle man kunna vänja sig vid" säger jag högt för mig själv innan jag går in i huset.

Jag slänger väskan på en stol i hallen och börjar ta av ytterkläderna när jag plötsligt hör musik ifrån vardagsrummet. 'Konstigt det borde inte vara någon hemma vid det här laget' tänker jag för mig själv och börjar smyga tyst mot vardagsrummet. "Hallå, någon där?" Säger jag ganska högt. "Nej... musiken satte på sig själv" hör jag någon svara lite kaxigt därifrån. Jag går in genom vardagsrumsdörren och ser en man sitta i soffan. Han har kort blont hår, är slätrakad, säkert runt 30 år och har en mörkblå T-shirt. "Vem är du?" Frågar jag lite nervöst. "John Kalysis i egen hög person" säger han stolt. "Är det meningen att jag ska veta vem du är?" Frågar jag och försöker dölja att jag tar fram mobilen ur bakfickan. "Du har visst ingen som helst aning om vad som händer eller hur?" Säger han och reser sig upp. "Vad gör du här och vad menar du med det där?" Frågar jag samtidigt som jag försöker ringa till polisen. "Du borde nog inte göra det där" säger han och drar lång- och pekfingret genom luften så att min mobil flyger ur händerna. Jag försöker springa mot ytterdörren men hur mycket jag än försöker så står jag som fastfrusen. "Släpp mig!" Skriker jag och försöker ännu en gång med att fly men precis som förut så står jag bara stilla som om jag vore någon slags staty. "Hjälp!!" Skriker jag så högt som jag kan. Jag försöker att skrika en gång till men det går inte. Det känns som om någon har limmat ihop mina läppar. "Ah ah ah" säger John och sätter fingret mot mina läppar med höger hand och sätter vänster hand på mitt huvud och efter en liten stund så blir allting svart.