Magi

15

Vi har ätit frukost och är på väg ut till stallet. När vi kommer ut genom ytterdörren så kan jag se att huset som vi har bott i den här tiden är enormt. Det verkar ligga mitt i skogen och det ser nästan ut som ett litet slott. "Sa inte du att vi var i Stockholm?" Frågar jag och tittar på John. "Stockholm består inte bara av höghus och trafik, vet du. Det finns faktiskt hus och skog i utkanterna också" svarar han och fortsätter att gå. Det är väldigt vackert här. Hela huset är omslutet av skog och allt här ute är grönt. Träden är gröna, gräset är grönt till och med en av hästarna i stallet som vi är på väg mot är grön. Vänta, va? "Är den där hästen grön?" Frågar jag förvånat och pekar på den mörkgröna hästen närmast oss. "Ja, det är ganska svårt att missa" svarar John retsamt. "Men... hur?" Fortsätter jag. "På samma sätt som den där är blå" svarar John och pekar på hästen längst bort. Och ja, den är blå, väldigt mörkt blå. Även hästen i mitten har en onormal färg för att vara häst. Den är en blandning mellan blå och grön. "Jag vet nog redan vem som kommer att rida vilken häst" säger Kira när vi kommer fram. "Jag med" säger jag och går mot den blåa hästen. "Förresten, varför har hästarna färgats?" Frågar jag och härmar Kira pch John när de sätter sadlar på sina hästar. "De är inte färgade, de ser ut så här. Du förstår, de är omnilapper. En omnilapp föds alltid samtidigt som en trollkarl och har också samma kön som den trollkarlen. Omnilappen kan även endast ridas av den trollkarlen. Om man känner här..." börjar han och sätter handen på sin hästs panna. "Så kan man känna vem och vart dess ryttare är. Det är till exempel så vi hittade er" Fortsätter John och slänger sig upp på hästen. "Ska vi inte ha ett träns?" Frågar Kira och spänner åt sadeln till sin häst lite extra medans jag bara står och tittar lite dumt på henne och har ingen aning om vad ett träns är. "Nej, det behövs inte. Hästarna kan känna av vart deras ryttare vill färdas och tar honom eller henne dit" svarar John och börjar rida tillbaka mot grusvägen som vi tog för att komma hit. Kira sitter upp hon med och börjar följa efter honom mot vägen. Jag blir ensam kvar i stallet och har ingen aning om hur jag ska spänna fast sadeln. Jag går några varv runt hästen och till slut så hittar jag två rämmar som hänger ner från sadeln och jag antar att jag ska spänna dem runt hennes mage så jag drar dem under henne och märker sedan att jag står på fel sida av hästen. Jag gör så som jag antar att alla hästägare gör då och kryper under hästen med rämmarna i munnen. När jag kommer fram på andra sidan så hittar jag även ställena där jag ska spänna fast rämmarna. Jag är rädd att spänna dem för hårt så jag spänner dem tillräckligt hårt så att min hand får plats i mellan hennes mage och rämmarna. "Kommer du?". Jag vänder mig om och ser Kira ståendes vid dörren. "Ja, jag kommer. Vänta lite bara" svarar jag och försöker sätta mig upp på hästen vilket tydligen är mycket svårare än det set ut att vara. Jag försöker några gånger men kommer aldrig längre än halvvägs upp. Jag kan höra Kira fnissa borta vid dörren. "Snart så" säger jag på mitt säkert sjätte försök. "Vill du ha lite hjälp?" Frågar Kira plötsligt och kommer närmare. "Nej, jag klarar det" säger jag och försöker igen. "Visst, visst" säger hon och stannar en bit bort. Jag tar en kort paus och försöker att koncentrera mig så mycket jag kan på att hoppa upp i sadeln. Jag sätter foten i stigbygeln och hoppar så högt jag kan. Jag kommer upp och sätter den andra foten i stigbygeln på motsatt sida. Jag är uppe. "Jag klarade det!" Utbrister jag förvånat och då börjar Kira att le. "Kom nu då" säger hon och vänder sig om. Jag som aldrig har suttit i en sadel försöker så gott jag kan med att följa efter men det är vingligare än vad jag trodde att det skulle vara. Jag är nära på att ramla men klarar av att återfå balansen. "Jag förstår inte hur svårt det är att hålla balansen på en häst, liksom vi står ju fortfarande stilla" säger jag skakigt medans jag försöker att inte trilla. "Så svårt är det inte" säger Kira och fnissar lite till. Jag känner hur jag tappar balansen igen och den här gången kan jag inte återfå den igen. Jag känner hur jag tillsammans med sadeln glider neråt och helt plötsligt så hänger jag upp och ner under hästen medans jag håller fast i sadeln så hårt jag bara kan. Jag hänger inte där så länge då jag tillslut tappar greppet och faller ner på golvet. När jag kryper bort från hästen och ställer mig upp så ser jag att Kira står dubbelvikt av skratt. Även hästen ger ifrån sig små korta frustningar som låter som ett gapskratt. "Jag är så dålig så att till och med min häst skrattar åt mig" säger jag och låtsas vara ledsen. "du skulle ha sett..." är det enda hon får fram mellan skrattattackerna. Jag tänker precis vända mig om för att fixa till sadeln igen när jag ser John. Han står vid dörren, precis där Kira stod förut och skrattar han med. Jag vänder mig om och skrattar jag med. Den här gången tänker jag spänna åt sadeln hårdare, tänker jag för mig själv.