Magi

17

Jag vaknar av ett konstigt ljud och kryper ut från vindskyddet. När jag inte ser något annorlunda så går jag in i skogen för att se mig omkring. Det är fortfarande ganska mörkt ute även fast solen är på väg upp. Jag fortsätter att bara gå rakt in i skogen i några minuter tills jag stannar och sätter mig på en sten. "Undrar om Kira har vaknat än?" Säger jag högt för mig själv.
-Kira?- Försöker jag skicka men får inget svar.
-Kira!- skickar jag med vad jag skulle kalla ett 'tankeskrik'
~hmm...~ Hör jag tillslut. Jag trodde inte att man kunde låta trött i en tankelänk men jag antar att jag hade fel.
-sover du?- frågar jag bara för att retas lite.
~inte nu längre, tack vare dig~ Svarar hon irriterat.
-sover John fortfarande?-

~japp~

-ok, jag kommer tillbaka-

~vart är du, föressten?~

-någon stans i skogen bara-

~ok, skynda~

-jadå-

Jag ställer mig upp och börjar gå tillbaka. Jag närmar mig vindskyddet när jag plötsligt ser någonting röra sig i skogen. Först så blev jag lite rädd men lugnar mig med att det troligtvis bara var ett rådjur.
När jag bara är några meter från vindskyddet så ser jag Kira komma krypandes ut. "Hej, hej" säger jag högt och vinkar. "Morgon" svarar hon och gäspar. Vi sätter oss mitt emot varandra på gräset någon meter från vindskyddet där John troligen ligger och sover.
~såå... vad nu?~ Skickar Kira.

-Jag vet inte- svarar jag och rycker på axlarna.
~jag vet!~ Skickar Kira och ler.

-Vad?- Frågar jag nyfiket.
Jag får inget svar från Kira men jag ser att hon lyfter upp händerna framför sig och tar ett djupt andetag. Jag känner hur jag lyfter från marken och plötsligt så flyger jag flera meter över platsen där jag nyss satt. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag tar och gör några volter i luften innan jag kommer att tänka på något. Jag håller balansen och står stilla luften, konsentrerar mig på Kira och lyfter händerna. Jag kan känna hur det kittlar i fingrarna och kan se att Kira långt där nere börjar sväva lite men efter bara några sekunder så känner jag hur gravitationen börjar påverka mig. Jag börjar falla mot marken och det går fort. Kira dunsar ner på fötterna igen och tittar förskräckt på mig som faller skrikande ner mot marken. I sista ögonblicket så stannar jag i luften och ligger sedan i det höga gräset. Jag ställer mig hastigt upp och ser John ståendes vid vindskyddet. "Nästa gång ni gör något som skulle kunna få er dödade så gör det inte ensamma" säger han allvarligt. "Lovar!" Utbrister jag och Kira samtidigt.
~visst... kanske, rättare sagt~ skickar Kira och jag kan inte låta bli att skratta igen. "Kan ni sluta göra så där?" Säger John. "Nope" svarar Kira