Magi

4

Trots alla undeliga saker som hänt under morgonen klarade vi oss genom förmiddagen utan problem. Det är nu dags för lunch och jag och Kira börjar gå mot matsalen.

Vi kommer fram till spiraltrappan och ska precis gå ner för den när vi ser en lärare komma gående uppåt och bestämmer oss för att vänta så att vi inte är i vägen.

När läraren är hälvvägs uppe börjar vi diskutera lätt om det som hänt oss. Har vi fått någon slags magi som i Harry Potter eller har vi kanske blivit hemsökta av elaka demoner? Kira håller hårt fast på att vi fått magi och kommer bli superhjältar eller något. Själv är jag inte lika säker...

Jag vänder blicken tillbaka till läraren just när han sätter foten på sista trappsteget. Han tittar inte tillbaka och verkade ignorera oss totalt.

"Okej...?" säger Kira frågandes medans läraren går förbi oss, fortfarande utan att visa några tecken på att han kan se oss.

Då händer något totalt random. Medans han går ner för korridoren, ryggen mot oss, stannar han plötsligt, flyger in i väggen som om en stark vind tagit tag i honom och studsar lika snabbt tillbaka till sin ursprungsposition i korridoren. Som om någon spolat tillbaka en video. Han fortsätter sedan gå som som inget hänt.

"Oooookeeej....?" Det var min tur att säga det den här gången och det lät lite mer nervöst än Kira hade sagt det.

Jag vänder min blick mot henne och ser att hon, till min förundran, kämpade mot att skratta.

"Pffff, såg du det där?!" Utbrister hon och börjar skratta ljudligt.

Trots att jag var rädd, nervös samt förvirrad ku de jag inte hjälpa att le och fnittra lite.

"Jo... men vi borde nog sticka ner till matsalen nu."

"Sant, vi vill ju inte missa lunchen."

Vi börjar gå ner för trappen när Kira plötsligt stannar igen.

"Undrar vem av oss det var som gjorde det..." Hon tittar fundersamt upp för trappen. "Jag menar, det måste väl ha varit en av oss? Eller kanske båda! En av oss kanske dunsade in honom i väggen medans den andre 'odunsade' honom?" Kira ler exalterat.

"Tja... jag antar att vi aldrig får veta." Svarar jag lite mer negativt än vad jag tänkt.

"Jaja." Kira viftar lite med handen och vi fortsätter gå igen.

Halvvägs genom korridorren till matsalen ser jag Kira fiska upp sin mobil ur fickan och hålla upp den framför sig.

"Ska du ta en selfie...? Nu?"

"Kanske..., kom och va med!" Säger hon och flyttar handen så att även jag är med på bild. Hon tar ett kort innan jag ens hinner reagera.

"Nice." Säger jag sarkastiskt och skrattar lätt. Jag har aldrig riktigt varit en för att ta bilder på mig själv men när det är med Kira, känns det helt ok.

"Äntligen! Jag har beviljats den heliga reliken! En bild på Maja!" Kira lyfter upp telefonen över huvudet som om den vore Simba. "Nu får vi hoppas att den blev bra."

Efter några sekunder av pillande på sin telefon ger hon ifrån sig ett lågt "Maja... eeh..." och ger mig mobilen.

På skärmen är det en bild framme, troligtvis den hon just tagit. Det dock är lite svårt att se då både jag och Kira är uppslukade av två blurriga, färgade ljus. Blå-lila runt mig och grönt runt henne. Det var nästan omöjligt att missa och tog upp hela skärmen. Det äbd aman kunde sd tydligt var våra konturer.

"Den här dagen blir bara konstigare och konstigare..."

"Eller hur?! Det här är så grymt!" Säger Kira ivrigt.