Magi

3

Jag är långt förskjuten i tankar när Karin plötsligt kör armbågen i sidan på mig.

"Vad gör du?!" Frågar jag överraskat och rycker till.

"Vi är framme" säger hon, ger mig ett leende och reser på sig.

Väl av bussen börjar vi gå mot skolan. Efter 5 minuters gående på kort men brant väg kan vi nu se skolan framför oss. Ett stort tvåvåningshus (tre om man räknar källaren) till skola där ca. 600 elever gick. Dock inte så ståtlig... Lägsta delen av ytterväggen framför oss var ca. 2 meter betong, högsta var 2 meter grönt trä och i mitten var resten röd-orange tegelsten.

Plötsligt hör jag ett högt "knak" och en duns bakom oss. Jag vänder mig om och ser att ett stort björkträd just vällt och ligger nu raklångt över vägen inte mer än 5 meter bakom oss. Karin verkar dock inte ha märkt någonting och fortsätter gå. Jag drar henne i armen och pekar mot trädet.

"Om det där fallit någon minut tidigare hade vi varit dödens..." Hon ser plötsligt trädet och vänder sig mot mig.

"Erm... gjorde du det där...? Med din... magi-sak?"

"Jag tror inte det... eller... hoppas i alla fall inte det..."

Vi ökar på farten tills vi kommit innanför skolans väggar och börjar sedan gå i vanligt takt för att inte dra till uppmärksamhet. Vi går upp för spitaltrappan som leder till vår del av skolan och skjils sedan åt då våra skåp står i olika korridorer.

Tänk om det faktiskt var jag som fällde det där trädet... Med tanke på allt annat som hänt idag vore det inte så väldigt långsökt att anta att det var det. Tänk om det hade skadat oss, eller någon annan för den delen. Jag måste försöka kontrollera de här konstiga krafterna innan jag råkar skada någon.

Det finns inte en själ i korridoren, vilket är skönt, efter att ha lämnat jackan och skolväskan i skåpet sätter mig ner på en bänk utanför hemklassrummet. Jag kollar på klockan runt min arm och ser att den är 08:57. Det har blivit mer av en rutin än en nödvändighet då jag alltid tar samma buss varje dag och då kommer till skolan samma tid varje dag. 08:57, 2 minuter senare än vad jag brukar komma, med tanke på att skolan inte börjar förrän om ca. 30 minuter spelar det dock ingen roll.

Jag funderar på om jag borde plocka fram sakerna till nösta lektion men inser att jag lika gärna kan vänta någon kvart.

Jag kollar mig omkring och hittar ett litet godispapper under bänken. Jag plockar upp det försiktigt och sätter ner det bredvid mig. Jag vänder mug om i papprets riktning och försöker få det att sväva lätt.

Till min besvikelse händer absolut ingenting. Jag försöker konsentrera hårdare, men det slutar med att jag får huvudvärk. Kag försöker till och med att sätta pekfingrarna vid tinningarna så som det går på TV. Men nej, pappret ligger kvar på exakt samma plats.

Som från ingenstans är det någonting som trycker till mig på ryggen. Jag vänder mig instingtivt om samtidigt som jag ger ifrån mig ett gällt skri och hoppar till kraftigt.

Det första jag ser är Kira, min bästa vän, försöka hålla sig för skratt.

"Du skulle ha sett din min!" Säger hon högljut och böjer sig av skratt.

Jag kan inte låta bli att skratta lite själv.

"Why! My heart, my soul, försöker du mörda mig?" Skrattar jag lättsamt och tar mig för hjärtat.

"Vem vet..." Svarar hon mystiskt med ett låtsasallvarligt ansiktsuttryck och slår sig ner bredvid mig på bänken.

"Du kan inte gissa vad som hände mig imorse..." säger hon plötsligt lite mer serriöst.

"Vaddå...?"

Jag börjar tänka på det som hände mig och tittar långsamt upp på henne.

"Det är knappt så att jag kan tro det själv och om du inte tror mig kommer jag inte klandra dig."

"Vad hände?"

"Jo... jag satt och åt en skål med flingor, som vilken dag som helst, när skeden plötsligt sköts ut ur min hand, krossade fönstret och landade på tomten utanför huset..."

"Ehm..." Jag vet inte om jag ska vara glad eller inte över att även hon verkar ha en... udda... dag idag men jag bestämmer mig för att vara glad. Jag är i alla fall inte ensam.

"Det slutar inte ens där, när jag gick för att hämta skeden igen flög den rätt in i min hand. Som om den vore fast på en lina! Fönstret lagades också mysteriskt innan någon annan i familjen hann mörka något!" Hon lät mer och uppspelt, men mer som om det var det roligaste hon hört. Hon verkade inte det minsta rädd.

"Det hände något liknande för mig imorse..." Det finns inget klokt i att gömma det för henne. Speciellt inte nu.

"Serriöst?! Vaddå?!" Hon var så exalterad att jag var tvungen att le.

Jag berättar hela historien för henne, även den delen om trädet som eventuellt bara varit en slump.

"Wow, vi håller ju på att bli superhjältar eller något!" Utbrister Kira när jag berättat klart.

"Kanske... men vi får hålla en låg profil så att ingen kan tillfångata oss och göra experiment på oss."

"Du är allt för paranoid," svarar Kira muntert. "ingen skulle på riktigt kunna tro att vi faktiskt hade superkrafter."