Magi

22

Dörren öppnas så långsamt att det nästan är smärtsamt. Jag kan nästan svära på att det tog fem hela minuter innan någon ens kunde pressa sig igenom. Nu är den i alla fall öppen och jag gissar att Drottningen vill att jag och Kira ska gå in. Vi tittar på varandra i några sekunder innan vi vänder blickarna mot det gapande svarta hålet som uppenbarat sig bakom den stora dörren. Man kan precis ana början av en trappa som leder neråt men det är det enda. "Seså, var inte rädda, kommer ni inte ut själva inom loppet av 3 timmar kommer vi att öppna dörren och släppa ut er." Drottningen låter överdrivaet lugnande, ni vet som när man försöker övertala ett barn att badkaret inte kommer äta en. 

~Hänger du med?~

-Har jag något val?-

~Troligtvis inte~

-Kör hårt-

Vi börjar gå ner för den breda trappan bakom den stora dörren. Kira går först och jag följer efter. Efter några två-tre trappsteg vänder jag mig om och ser jag hur dörren stängs bakom oss. Jag och Kira fortsatte gå nedför trappan i blindo. Det var så mörkt att man inte ens kunde se sina egna händer framför näsan. "Hur jävla lång är den här jävla trappjäveln?" Väser Kira irriterat efter några minuter när hon nästan snubblar på ett av trappstegen. Trots att jag är livrädd för vad som väntar där nere kan jag inte låta bli att skratta åt henne. "Varför är det ens en trappa? Skulle vi inte rymma från en cell av något slag?" Frågar hon utan att vänta sig något informativt svar. "Jag antar att detta faller in i 'något slag'". Efter ytterligare några minuter av blindgång och svordomar når vi botten av trappan. "Nu då?" Säger jag och rycker på axlarna även om Kira inte kan se det i det mörka rummet. "jaa... Enligt Drottningen är detta ett magisäkert rum , så..."

~Testing, testing, ett, två, tre. Hörs jag?~

-Klart och tydligt-

~Suveränt... Är vi i fel rum kanske?~

-Finns det ens något annat rum här?-

~Jag vet inte... Vi kollar!~

-Sure-

Vi börjar gå och drar händerna efter den högra väggen. "Det skulle sitta fint med lite ljus just nu" Hör jag Kira sucka framför mig. "Vänta, jag har fortfarande min digitalklocka på mig, den har en lampa för att lysa upp skärmen" Vi stannar och jag trycker på lampknappen på sidan av urverket. Själva skärmen lyste upp men knappast någonting annat. "Okej då, never mind" Jag stoppar undan klockan igen och väntar på att Kira ska börja gå igen. "Nu vet vi i alla fall att klockan är fyra vilket betyder att räddningen kommer vid sju." Säger hon och står kvar. "Alltid något. Ska vi fortsätta?" Jag letar efter Kiras kontur men misslyckas totalt. "Alltså... Skulle det inte vara lite bättre om vi stannade här eller gick tillbaka till trappen så att vi inte tappar bort oss?" Även om jag inte kunde se henne visste jag exakt vilket ansiktsuttryck hon hade. Efter en stunds betänketid håller jag med och vi går tillbaka igen.

"Så..., vad nu?" Vi sitter på det nedersta trappsteget och bara tittar ut i tomma intet. "Tja, vi kan ju alltid försöka lysa upp rummet med magi?" Svarar Kira frågande. "Hur då? Vi har inte direkt fått lära oss det än" Jag inser att jag låter väldigt pessimistisk. "En sen? Vi har typ två timmar kvar innan vi kommer härifrån och det är väl alltid bra att kunna improvisera?" Jag känner Kiras blick i nacken. "Sant, vi kör". Det börjar med att vi sitter tysta bredvid varandra och försöker föreställa oss ljus utan minsta resultat.

~Tja, det fungerade inte...~

-Vänta!-

~Vad?~

Jag känner efter i uniformen på jakt efter min slangbella och när jag äntligen hittar den håller jag upp den för att Kira ska kunna se. Sedan slår det mig att hon faktiskt inte kan se. "Våra slangbellor!" Jag försökte få ett bra grepp om handtaget. "Vad är det med dem?" Jag skjuter ett hårt skott ut i det tomma rummet och det lyses upp i några sekunder innan det slocknar igen. "Oh, oh, oh!, ja!" Utbrister Kira och plockar fram sin slangbella hon med. Vi börjar skjuta med dem hejvilt tills vi har en generell idé om hur rummet vi sitter i ser ut. Golvet är betong, väggarna är betong och taket är betong. Det är som en stor betonglåda utan någon väg ut förutom trappen vi sitter på.
"Nu, då?"
"Jaa, du... vi har 2 timmar kvar"
"Fantastiskt"