Dance like no one is watching -o.e

Kapitel 23

-Cornelias perspektiv-

Allt med Oscar är löst. Den där eftermiddagen jag gick hem till honom för att han skulle förklara sig var ju typ det bästa som kunde hända. Att han bara öppnade dörren och gav mig en kyss jag aldrig kommer glömma var så förlåtande. Jag kände verkligen ångesten som kom ut i tårarna som landade på min grå bomerjacka den eftermiddagen. Att han fick gråta ut en stund hos mig behövde han nog. Det är alltid jag som ligger och gråter i hans farm och det är alltid mina ångestfyllda tårar som landar på honom. Jag stannade över natten och vi sov inte ett dugg. Vi satt uppe och pratade om exakt allt. Vi grät och grät och det var så skönt efteråt. Att bara få ut all skit och sedan somna med den killen man älskar mest är så skönt och att veta att man vaknar upp i en trygg famn. 

Idag är det dags att åka till högskolan och hälsa på. Jag ber Oscar följa med eftersom att det var planen från första början. Mamma sjutsar oss till tågstationen och tåget går om 20 min. Vi går på och sätter oss mitt emot varandra och jag tar upp min lilla smoothie jag bad mamma göra innan vi åkte. 

Tåget börjar rulla och vi börjar resan. Efter ett tag är vi framme och vi stiger av. Jag slår in koden på min mobil och tar upp kartan. Jag skriver in namnet på gatan och vilken adress hotellet ligger på och sedan börjar vi gå. Hotellet är jätte fint och vi lämnar våra väskor på rummet för att gå ner på stan och ta en fika. Vi går till Starbucks och beställer varsin kaffe. Vi tar med oss den och går en sväng på stan. Jag tänkte kolla efter  en ny tjocktröja eftersom att många av mina har jag haft så länge så jag vill fräscha upp lite på den fronten kände jag. Det blir en marinblå luvtröja med vita detaljer skiiiit snygg! så jag går med nöjda steg tillbaka till hotellet med Oscar i min hand. 

Att snubbla är jag bra på och det kan ju resultera i små olyckor... Just den är gången blev det inte en liten olycka. 

-Oscars perspektiv- 

Första dagen och Cornelia ska idag besöka skolan men man kan säga att det blev inget med det. Vi kom dit vi var där i några timmar och precis när vi ska gå rundvandring på skolan så snubblar hon. Hon snubblar ner för en kanske 5 meter lång trappa. Huvudet före naturligtvis. Inte visste jag då att det var så allvarligt. För mig var det helt omöjligt att fånga henne eftersom att jag var en bit efter. 

Jag, Cornelia och en annan tjej som hette Malin hon var guid så hon skulle visa oss eller mest Cornelia det sista av skolan. Vi går i den långa korridoren och sedan kommer vi till en trappa. Cornelia går några trappsteg före Malin och jag ännu några steg bakom. Cornelia ser sig inte för och missar ett trappsteg. Hennes fot viker sig och det ända jag ser är att hon försvinner ner för trappan. Jag skriker efter henne. CORNELIA!!!. Jag ser henne ligga där nere på det kalla golvet och hon blöder ifrån huvudet. Jag springer fram och slänger mig på golvet. jag lyssnar på om hon andas och känna på hennes puls. Jag känner att jag börjar få panik när hon inte svarar på när jag ropar på henne. Jag slår henne lätt på kinderna och jag skriker på henne i panik. Jag skriker på Malin att hon ska ringa ambulans och hon bara håller i min axel och säger åt mig att ta det lugnt och att det kommer att bli bra. Blev det bra? nej inte direkt!

Ambulansen kommer de lägger henne på en sådan där bår och sätter på en nackkrage. En poliskvinna tar tag om mig och lägger en filt på mig. Jag är helt lost. Jag bara ser hur ambulansen åker iväg och att det bara är massa blåljus och att jag känner mig yr och plötsligt sitter jag på marken. Jag svimmade inte utan jag kan bara inte kontrollera vad jag gör. Den ena polismannen står och pratar med Malin. Jag hör inte vad de pratar om men jag bryr mig inte heller. Jag vill veta vad fan som har hänt min flickvän. Jag känner att jag ännu en gång får panik och ställer mig upp och börjar gå emot riktningen ambulansen körde emot. Jag skriker "VAD FAN HAR HÄNT MED CORNELIA!" "VART ÄR HON!" Poliskvinnan springer efter mig och jag börjar slå och sparka med mina armar. Hon ropar på polismannen som kommer springandes. De brottar ner mig på marken och jag får ligga där med händerna på ryggen tills jag har lugnat ner mig. Jag gråter och skriker efter Cornelia. Dog hon? Kommer jag någonsin få se henne levande igen? Varför gjorde jag inget? Jag kunde fångat henne! Jag börjar tänka så och få skuldkänslor men det fanns inte en chans att jag skulle kunna fånga henne när jag var så långt bakom. Poliskvinnan tar med mig till deras bil och kör mig till polisstationen där jag får sova inatt. Poliskvinnan säger att jag kan få besöka hjälp och grejer men det ända jag vill göra är att besöka sjukhuset och se min Cornelia!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

HEJ PÅ ER! LÄNGESEDAN NU IGEN XD MEN 

HOPPAS NI GILLAR KAPITLET SÅ HÖRS VI!

BYEEEE// SVAMPEN <3