Kärlek vinner alltid över sorg

Del 3

Ett tag senare kom en ganska gammal tjej och en man i grått hår in i mitt rum. Kvinnan satte sig på pallen brevid mig och frågade lugnt hur jag mådde. Bra svarade jag bara kort men med tanke på hur "allvarliga" och ledsna de såg ut höjdes min puls för att jag fattade att dom skulle säga något om hur min familj mådde. "Vad händer?" Är egentligen allt jag kommer ihåg att jag fick fram innan mannen började förklara.

"Oscar du och din syster hade tur som satt bak i bilen, din syster mår bra, hon ska bara göra en liten operation om ett tag och efter det så ska hon bli helt kry."

Jag log lite halv, men tänkte på de dem sa, "ni hade tur som satt bak" Mamma och pappa då? Dem satt ju fram båda två.

Han visade sen ett mycket mer ledset ansiktsuttryck och sa långsamt "Oscar jag är så hemskt ledsen men din mamma och pappa klara sig inte, de fanns inget vi kunde göra, de fick båda så allvarliga skador att dem båda somna in redan i ambulansen".

Jag kunde inte ta in orden, de kunde inte stämma de skulle aldrig dö, inte nu. Jag kände hur mina ögonen bara vattnades och tårarna bara rann men jag kunde inte skrika jag kunde inte. Allt blev bara suddigt framför ögonen och jag kunde inte få ut några ord.

"Oscar jag vet att de kan vara svårt att ta in men hör du vad jag säger?".

Jag började fatta, jag kommer aldrig att få träffa dem, jag kommer aldrig att få krama dom mer, aldrig säga hejdå, aldrig att få höra deras röst, vi måste gå på en begravning för våra egna föräldrar, jag och Jossan kommer inte att ha några föräldrar mer. Jossan, hur ska hon ta de, hon kommer inte att klara sig, trots att hon är sexton är hon bara ett barn än, hon behöver sina föräldrar och jag med.

Jag satte mig upp i sängen och andades häftigt, de kändes jätte svårt att andas som att de satt något i vägen, gråten, tillslut kunde jag inte hålla det inne längre utan skrek bara som ett litet barn utan att få stopp på det.

Jag kände kvinnans händer stryka på min rygg och berättade för mig att de skulle bli okej. Men hur fan ska det bli okej igen?

Hoppas ni mår bra<3
//E