Kärlek vinner alltid över sorg

Del 25

Det har nu gått några månader och vardagen har flytit på. Vi båda har haft mycket i skolan och behövt lägga ner mycket tid på plugg men vi har ändå försökt ses mycket. Jag har sovit många nätter hemma hos Tim och han några hemma hos mig i lägenheten. Det nätter vi inte sover tillsammans av praktiska skäl saknar jag honom på ett osunt sätt. Det gör ont att gå och lägga sig ensam i sängen och det tar ofta lång tid innan jag kommer till ro och verkligen somnar.

Jag vaknar av alarmet och stänger trött av det. Klockan visar 03:40 och även fast jag är extremt trött går det ganska enkelt att kliva upp ur sängen då jag är taggad på det som ska hända i dag. Vi ska nämligen åka till Thailand och ha semester i två veckor, jag, Tim och hans familj. Julklappen vi "barn" fick av Åsa och Peter i julas. Jag går in till badrummet för att tvätta ansiktet och sedan klä på mig ett par jeans och en hoodie, skönt men också snyggt.

Jag skiter i frukost då jag ändå inte är  hungrig så här pass tidigt på morgonen. Jag packar istället klart min resväska och går ut till hallen. Jag valde att sova hemma i natt då jag packade i går kväll och det då skulle vara enklare att sova här hemma. Jag kollar på min mobil och ser att det är dags att gå ned till parkeringen utanför lägenheten då de kommer och hämtar upp mig om ett par minuter.

Jag går ut i vinter kylan och efter mig lämnas spåren av hjulen på min väska i snön som fallit under natten. Borta på vägen kan man se ljusen från en bil som jag antar kommer från Peters Tesla.

Mycket riktigt svänger bilen in bredvid mig och ut kommer Tim för att hjälpa mig in med min väska.

"Hej hjärtat" säger han när han hoppar ut bilen och kysser mig på munnen. "Hej babe" svarar jag honom och ler. Han tar min väska och öppnar bakluckan för att lasta in den bland de fyra stora väskorna som redan är in packade.  Jag hoppar in i bilen och möts av värmen som slår emot mitt redan nedkylda ansikte. "Hej Oscar, sovit gott?" Frågar Åsa och vänder sig om mot mig då hon sitter i framsätet bredvid Peter som kör. "Jaadå" svarar jag och ler.

Vi kör ut till Arlanda, checkar in vårt bagage, går igenom säkerhetskontrollen, köper kaffe på Starbucks och sitter nu vid gaten och väntar på att boardingen ska börja.

Att flyga flygplan var något jag gjorde ofta förr. Eftersom både mamma och pappa jobbade som cabin chefer på de bolag vi nu skulle flyga med visste jag att det var många som jag kände som nu jobbade. Det var på flygplanen jag och Jossan mer eller mindre växt upp på och att nu gå på ett flygplan för första gången sedan olyckan skulle nog bli känslosamt. Mamma och pappa var båda lika omtyckte på deras jobb och alla kände alla, precis som jag och Jossan nu känner alla de brukade jobba med.

Klockan har nu blivit 07:30 och folk har börjat att gå på planet. "Ska vi gå eller" säger Tim frågandes och kollar på den lilla kön som bildats. "Ja, kom vi går" svarar Åsa och tar sin väska och ställer sig upp.

När vi gått igenom "fingret" som det kallas på "flygspråk" och kommit fram till dörren på flygplanet så möts vi av ett stort leende som står och hälsar alla välkomna. Ett stort leende som jag sett enda sedan den dag jag föddes. Luci, och mina gudmor för den delen. Hon som har stöttat och hjälp mig och Jossan något enormt senaste året.

"Luci" säger jag nästan lite för högt och exalterat än vad som var tänkt och kramar henne länge.
"Jag såg nog en liten Enestad bland en massa Hellstedtar på gästlistan och tänkta att de måste vara ni. Luci som inte minst träffat Tim på begravningen kramar även han och hälsar sedan på resterande av familjen.