Kärlek vinner alltid över sorg

Del 16

Vi körde upp på parkeringen till kyrkan, jag och Jossan valde att begravningen skulle ske i en kyrka som bara låg 5 min från vårt förra hus. Det är en fin kyrka, den är ganska liten och ligger precis vid vattnet.

Begravning ska börja vig fyra men vi räknade med att folket skulle börja kom redan halv fyra.
Jag kollade klockan på min mobil. 14:13. Vi skulle vara där tidigare för att träffa prästen och fixa det sista.

Utanför bilen stod Jossan och Emil. "Gud vad söt hon är Jossan" sa Åsa. För det var hon, hon hade på sig en svart kort klänning som verkligen passade henne. Vi alla gick ut bilen, jag, Tim, Albin, Åsa och Peter. Jossan kom fram till mig och Tim och kramade oss för att sedan gå vidare ner till Åsa och Peter och säga hej samt kramas. Jag gick fram till Emil och sa hej till honom. Även våran större syrra Jenni som annars bor i Malmö hade kommit upp hit till Stockholm för begravningen. Vi gick sedan alla tillsammans in i kyrkan och träffade prästen som berättade hur allt skulle gå till.

Det var nu dags för mig, Jossan och Jenni att ställa upp oss utanför kyrkan och hälsa på allt folk. Ca 400 personer skulle komma, de flesta som vi kände väl. Jag tyckte det skulle vara helt meningslöst att stå och krama alla och höra de säga att de beklagade sorgen. Men tydligen var det något vi var tvungna till så nu ville jag bara få det överstökat.
Klockan närmade sig 16.00 och folk började komma. Många var klädda i svart eller mörka färger och några av mammas och pappas kollegor hade deras jobbuniform på sig.

Vi stod nu utanför i kylan och kramade alla som kom som sedan gick in i kyrkan för att ta sina platser. Fan för detta var de ända jag tänkte hela tiden. Fan för att detta skulle ske. Fan.