Del 9

89 2 0
                                    


När jag kom in i rummet mötte jag jossans blick fort. Den var förstörd, tårarna bara rann ner för hennes kinder och de var som hon var tvungen att anstränga sig för att inte skrika ut allt.

Jag nästan sprang fram till henne fast de gjorde ont i hela min kropp. Jag ville bara hålla om henne.
"Oscar de.." De var som hon vill berätta vad som hade hänt för mig. "Jag vet Jossan, jag vet" svarade jag bara och kramade om henne. Hon la sitt ansikte på min ena axel och bara grät. Mina tårar som jag så länge försökt hålla inne framför henne bara rann nu. Tanken på att aldrig få träffa dom igen. Den är obeskrivlig.

De har nu gått några timmar till och de är sent på kvällen. Jossan har återhämtat sig fysiskt, hon fick inget värre än en liten hjärnskakning men de ville fortfarande ha kvar henne på sjukhuset över natten för bevakning. Hennes pojkvän Emil kom till sjukhuset på kvällen, han åkte hem från Skåne och hans släktingar så fort han fick veta vad som hade hänt.

Jag och Tim åkte tillsammans med Åsa hem till Tim, just nu var allt jag ville att ligga i Tims famn och bara sova. Vi svängde upp på uppfarten framför deras vita stora hus. Tim kom och öppnade bildörren och hjälpte mig ut. De var kolsvart ute klockan var säkert runt två. Jag hade knappt ätit något i dag och började känna hungern i min mage men ignorerade de bara. Tim tog sin starka och väl beskyddande arm och la den runt mig och vi började gå uppför stigen till deras hus bakom Åsa.

Kärlek vinner alltid över sorgOpowieści tętniące życiem. Odkryj je teraz