"Försöker han få kontakt med dig eller vad?!!"
"Lugna dig Adrian!" Säger jag tyst.
"Fan han ska ge fan i att stöta på min tjej!" Säger han argt.
"Men herregud Adrian! Vi har inte sets på 1 år. Han stöter inte alls på mig" säger jag irriterat.
"Försvarar du honom??!" Säger han och spänner blicken i mig.
"Nej, men kan du inte låta det bara vara?? Det är bara slöseri med tid.." mumlar jag.
"Tror du inte jag märker att han skriver på din ask?? Han frågar nästan varje dag om ni kan träffas!"
"Han har faktiskt varit min bästavän! Det är väl inget konstigt med det eller?? Fan nu går jag!"
Säger jag irriterat och vänder på klacken och börjar gå iväg.
Men innan jag hinner gå 2 steg känner jag ett hårt grepp om min arm. Och jag dras tillbaka.
Adrian spänner blicken i mig, och är läskigt nära mig.. inte på ett romantiskt sätt utan på ett mer hotande sätt.
"Visst.. men om jag nånsin får syn på honom med att försöka stöta på dig, då jävlar" säger han bestämdt med en hotande ton.
Jag suckar och försöker vrida mig ur hans grepp om min arm, men genast hårdnar greppet.
"Och det gäller dig med Ebba, jag litar på att du inte går och är otrogen med nån jävel!" Säger han med en lugn ton men även bestämdt.
Jag nickar och stirrar ner i marken. Plötsligt kysser han mig på läpparna innan han flinar åt mig och går iväg ner längs gatan.
Jag suckar och lutar mig mot en tegel vägg. Fan varför most allt vara så komplicerat...
