Frågade han igen eftersom jag inte hade svarat första gången. Jag fortsatte att stirra ner i golvet. Men till sist tog jag mod till mig och tänkte svara. Varnings klockorna ringde i mitt huvud och jag hann ångra mig minst 10 gånger innan jag svara.
"Ja det är sant, jag är kär i dig Felix. Jag har varit det i över ett år nu.."
Sa jag tyst, och vände upp blicken mot Felix. Han stodd där och var i allmänt chok. Felix verkade inte ens se mig, utan verkade vara i nån annan värld.
Vi stodd tysta i flera minuter och till sist blev jag lite orolig.
"Men säg nåt då?"
Sa jag oroligt men han svarade inte utan tittade bara på mig. När han inte svarade kände jag hur tårana började rinna längs kinderna.
Han bara stodd där och stirra på mig med en tom blick. Och när han inte gjorde nåt eller sa nåt gjorde allt bara mer ont inom mig.
Han stodde halft inne i hallen och när jag inte klarade av mer buffade jag ut honom ur min lägenhet och låste snabbt efter.
Allt rasade igen samman inom mig. Jag började såklart stor böla och gled sakta ner på golvet. Det ända som fanns i mina tankar just då var: Han älskar mig inte... han har aldrig gjort det...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
