Den första av mitt slag

Rådet

Vi red snabbt. Vi vet inte vad som väntade i huvudstaden. Jag viste att demonerna hade kommit tillbaka men det visar sig att de inte tagit det lugnt utan rusat ut från helvetet på jakt efter kaos. Drottningen sa något om arméer, hur många är de egentligen?

När vi väl kommer fram till Bolis är det kaos, invånarna har fått reda på kungligheternas död. Människor springer runt på gatorna och protesterar  mot vakterna som försöker hålla dem tillbaka. Folk skriker och kräver att få reda på vad som hände kungarna och drottningarna. Jack och jag rider sakta in genom folkmassan och försöker ta oss till rådets huvudkvarter.

Bolis är som vilken storstad som helst men fullt med övernaturliga väsen. Vägarna är så små hit att man inte kan åka bil och det är flera mil skog som omringar staden.

En man kastar en tomat mot vakterna och snart börjar folkmassan göra likadant. Vi hoppar av hästarna och leder dem. Jag kollar på jack och ser att han ser orolig ut. Om människorna här fortsätter så här kommer det att bli ett uppror. 

Jag gör något dumt, jag ger jack hästen och tränger mig igenom massan tills jag kommer längst fram. Jag klättrar upp på en staty som liknar min mor när hon var yngre. Det är flera hundra personer på torggården.

"Tysta!" ropar jag men ingen hör mig och fortsätter att skrika. Då lyfter jag handen mot himlen och känner en kittlande känsla sprida sig genom mina fingrar precis innan en röd blixt skjuts upp mot himlen. Torget tystnar och man skulle kunna höra en nål falla.

"Jag vet ni är rädda, förvirrade och ledsna. Men lyssna på mig, mitt namn är Mare, Mare Salvatore och jag är Lucys dotter.  Jag kommer inte ljuga för er, era Kungar och drottningar blev mördade. Av demoner." oroliga och rädda viskningar sprider sig genom massan. "De är tillbaka, jag har sett dem själva. Men än finns det hopp, era prinsar och prinsessor är fortfarande vid liv gömda någonstans. Medans jag letar efter dem var försiktiga och var beredda, krig närmar sig." säger jag och kliver ner från statyn.

Jag ser rädslan i människornas ansikten och går mot Jack och hästarna.

"Nu vill jag att ni går hem" avslutar jag och fortsätter mot huvudkvarteret. Folkmassan skingras långsamt och folk återvänder till sina hus.

Det kanske inte var smart att berätta om demonerna men de förtjänade att få veta vad som händer och nu an de vara beredda. Jag hatar att göra dem rädda men i dessa tider måste lite rädsla kännas. Demonerna kan vara bortom horisonten marscherandes hitåt. Jag vill inte ens tänka på lukten av dem, ruttet kött. Jag ryser av tanken.

Vi kommer fram till en stor byggnad och jag förstod att det var huvudkvarteret. Vi går in genom de stora glasdörrarna och går fram till en kvinna vid receptionen.

"Vad kan jag hjälpa er med?" frågar hon med en socker söt röst.

"Jag vill prata med rådet, hälsa dem att Mare Salvatore söker dem" säger jag och hennes ögon vidgas när hon hör mitt namn.

"Vi-visst, jag gör direkt." säger hon nervöst och lyfter upp en telefon. Hon pratar tyst med någon i telefonen och sneglar då och då på oss. Snart kommer två män i kostymer in lobbyn och stannar några meter framför mig.

"Mare Salvatore, rådet väntar på dig." säger den längre av dem. Jack och jag börjar gå mot hissen och följer efter dem men en av männen stannar och håller upp en hand mot Jack.

"Inte du, rådet vill bara ha Mare." säger han och jag ler mot Jack. Jag följer efter dem när de går mot hissen, dörrarna öppnas. Tystnaden i hissen är pinsam och när dörrarna öppnas känns det som hissen tog en evighet upp. Mennen försätter framåt och kollar inte framåt för att kolla om jag hänger med.

Jag små springer för att hänga med och de öppnar en dörr och låter mig gå in först. Något träffar mig hårt i bakhuvudet och jag ramlar framåt. Jag slår i ansiktet i golvet och jag hinner inte resa mig upp innan ett till slag träffar mig i huvudet och mörkret tar över.

När jag vaknar vet jag inte vart jag är men det är kallt och mina ögon känns ihop frusna. Jag försöker att lyfta mina händer men de sitter fast i något.  Jag tvingar upp mina ögon och ser att jag sitter på en enkel trästol och mina händer sitter fast med rep runt baksidan av stolen. Det är så kallt i det mörka rummet att jag hackar tände och jag känner inte mina fingrar. Någon öppnar en dörr och rummet fylls med ljus, jag blundar och väntar tills dörren stängs igen innan jag öppnar ögonen igen. Ett värme ljus står på marken några meter framför mig, det lyser upp rummet och då ser jag lappen i mitt knä.

Jag hoppar med stolen tills den lutas bakåt och benen bryts av. Jag vrider min kropp så att jag inte landar på mina händer och landar på sidan. Jag lyckas få loss mina händer och reser mig upp men så fort jag står upp faller jag ner på knän för det känns som att hela världen snurrar runt mig. Jag gräver ner mina fingrar i mitt hår som att stoppa snurrandet men inget hjälper. Jag kryper och plockar upp värmeljuset i det lilla ljuset ser jag att jag är i något som liknar en stor kyl. Jag ser lappen och hasar mig fram till den. Det var svårt att öppna pappret när man inte känner fingrarna men efter en liten stund får jag upp det.

"Mare, mitt namn är Leia, jag är dotter till drottningen och kungen över älvorna och trollkarlarna. Rådet är förrädare, de jobbar  med demonerna och  de är dem som har fångat oss. Alla barn är här och min mor berättade att du skulle ta hand om oss. De behandlar oss bra men jag har en känsla att det kommer ändras, snart. När du mår bättre så är vi i rum 201, kom till oss." Stod  det på lappen och även fast jag inte mår bättre ignorerar jag smärtan och reser mig upp.

Jag vrider på handtaget och till min förvåning är det öppen, vi måste ta oss härifrån.