Den första av mitt slag

Djävulens son

Mare

Jag vet inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag är ute på ett hav och långsamt glider bort från land. Jag känner hur jag mer och mer försvinner från rösterna som pratar med mig. Först hörde jag dem lika tydligt som att personen skulle stå bredvid mig och prata. Men nu är rösterna bara en svag viskning när jag flyter längre bort och sjunker in ett oändligt mörker. Jag känner inte längre min kropp, det känns som om hela jag är avdomnad. Vanligtvis skulle jag nog vara rädd men mörkret känns varmt och nästan som att få en kram. Jag känner mig säker. 

Minnen fladdrar förbi i mitt huvud. Bilder av mina syskon och mina föräldrar. Minnen av vackra platser som jag sett och Jack. Minnet av mannen jag träffade på djävulens topp och plötsligt slår det mig vem det är. Det är Alec. Men versionen av honom som jag träffade på Djävulens topp var mindre mänsklig och såg mer ut som en gud än vad den Alec som jag lärt känna gör. Den Alec som jag känner är snäll, omtänksam och rolig. Han är ingenting som mannen jag träffade på Djävulens topp. Den mannen var kall och verkade hata mig och min mamma. Jag förstår inte, hur kan det vara samma person. 

Plötsligt känns det som om någon sitter på mitt bröst och jag inte längre kan andas. Jag kan inte längre få syre till hjärnan och det känns  som om mina tankar rör sig genom lera. Jag har flutit ännu längre ut på det här oändliga havet och nu börjar även min hjärna lägga av. Då slår det mig, jag håller på att dö. Det måste vara den ända förklaringen att det känns så här. Precis när det känns som om jag ska sväljas av vattnet så känns det som om någon drar mig upp till ytan igen. I samma stund som jag andas in ny luft märker jag att jag är någon annanstans. 

Det starka ljuset får mina ögon att göra ont och när jag andas in märker jag att det är något nerkört i min hals. Jag börjar genast hosta och försöka andas igen. Ett ansikte dyker upp ovanför mitt och innan jag hinner se vem det är så drar personen ut saken ur min hals och jag sätter mig snabbt upp. Ett glas vatten dyker upp framför mitt ansikte i samma stund som jag mörker att min mun känns som sandpapper. Först känner jag inte igen personen men efter jag druckit upp vattnet så slår det mig vem det är. Rebecca.

"Hej," säger hon tveksamt och jag ser att hon inte riktigt vet vad hon ska göra. "hur känns det?" Jag lägger mig långsamt ner och tar inte blicken från henne. Minnet från när vi senast sågs spelas upp i mitt huvud och jag blinkar förvånat att hon ens vill vara i samma rum som mig. Hon rör sig så snabbt att jag inte hinner reagera och jag tror först att hon lägger armarna runt mig för att strypa mig. Men jag märker snart att hon bara ger mig en kram. Jag kramar henne långsamt tillbaka och jag känner lukten av rosor från hennes hår. 

"Vad är det som händer?" försöker jag säga men det hörs knapp. Men hon verkar förstå vad jag sa för hon sätter sig långsamt upp igen och jag ser att hon har mörka ringar under ögonen. Hennes vanligtvis gyllene hår ser matt ut och jag tror nog jag aldrig sett henne så sliten. 

"Du var döende," svarar hon och hon lägger sina händer i sitt knä och jag ser att de skakar. "du hade ingen puls på flera minuter och när du väl fick botemedlet trodde vi att det var försent. De andra är inte här just nu men de borde komma tillbaka om några minuter." säger hon och jag nickar. 

"Varför är du här?" frågar jag och jag menade inte att låta otacksam men jag trodde att hon hatade mig. Rebecca tittar ner i golvet och det tar flera sekunder innan hon ser mig i ögonen igen. 

"När jag trodde att vi hade förlorat dig slog det mig vilken hemsk syster jag har varit. Jag vet att du nog aldrig kommer kunna förlåta mig men jag vill att du ska veta att jag verkligen ångrar hur jag har betet mig mot dig de senaste åren. Jag har varit en riktig subba mot dig och jag insåg inte att du har haft det jäkligt tufft. Om sanningen ska fram så vill jag att du ska veta att jag alltid varit avundsjuk på dig. Du har alltid varit mammas och pappas 'lilla prinsessa' oavsett om du märkt det eller inte. Jag kände mig utanför och det var svårt för mig. Det jag försöker säga är att jag är så himla ledsen för hur jag har betet mig och att jag hoppas att du någon gång kan förlåta mig så pass mycket att vi kan vara vänner." säger hon och torkar bort en enda tår som rinner ner för hennes kind. 

Dörren öppnas och utan ett ord så lämnar Rebecca rummet. Mamma kommer in springande och bara någon sekund efter kommer pappa. De båda kramar mig så hårt att jag tror att jag kommer få blåmärken. De släpper mig inte på fler minuter och frågar mig hela tiden hur jag känner mig. En efter en så fyller min familj och Jack upp det lilla sjukhusrummet. De berättar vad som hände med mig men när jag sneglar åt mammas håll så ser hon konstig ut. Hon verkar spänd och vägrar möta min blick när pappa berättar om hur ett mystiskt botemedel hade läkt mig. Han kallade det ett mirakel.

De stannar kvar och pratar en stund till innan de bestämmer sig för att låta mig vila en stund. Mamma släcker lampan innan hon stänger dörren bakom sig och jag sjunker ihop mot kuddarna. Alec, Alec är djävulens son. Lucifers arvinge. Varför ljög han för mig? 

Jag är så dum, han spionerade på mig för att hjälpa sin pappa. Han gjorde så att jag fick känslor för honom så att jag skulle lita på honom. Jag kommer ihåg hans läppar mot mina och jag tänker på de små stötarna jag fick, de var säkert ännu ett trick från honom. Gud, hur kunde jag vara så idiotisk. Jag tänker på de sista timmarna som jag spenderade i hans sällskap. När vi shoppade och gick till klubben. Jag tänker på när vi gick in i hissen och jag kommer på något. Den mörka skuggan jag såg innan jag klev in i hissen såg ut som demonen som attackerade klubben. Kan det ha verit så att Alec gav demonen en signal för att den skulle anfalla? Iskall fasa fyller mina ådror när jag tänker på demonens klor i min kropp. Det känns som om mitt hjärta gå i tusen bitar när jag tänker på vad han kan säga till sin far. Han vet så mycket om mig. 

Alec är lika ond som sin far, det är jag säker på. Jag kommer aldrig förlåta honom för det här.