Den första av mitt slag

Drömmen

Rana följer efter mig vart jag än går, hon är som min egna livvakt med klor och huggtänder. King tycker fortfarande inte om henne och undviker gärna henne så mycket som möjligt. Jack försöker fortfarande flörta med Alec men det går inte så bra för honom. Jag tror faktiskt inte att Alec är intresserad av killar men det skulle krossa Jacks hjärta om jag sa det till honom. 

"Är vi snart framme?" frågar Jack och jag skakar på huvudet. 

"Ser det ut som jag har en inbyggt karta i min skalle?" svarar jag honom sarkastiskt och han fnyser.

"Ser det ut som jag har en inbyggd karta i min skalle?" härmar han mig och låtsas kasta håret över axeln. Men det får inte så stor effekt eftersom att han inte har så långt hår. Jag ger honom en sur blick och han lipar mot mig. 

Vägen som vi går på är tom och vi har inte sett en bil på flera timmar. Jag känner igen vägen, som om jag sett den förut. Men jag kommer inte ihåg ifrån var. Alec går längst bak med King eftersom att han vill hålla sig borta från Rana. Han flinar åt mig när jag kollar bak på honom. Hans gröna ögon förvånar mig varje gång han ser på mig. Han gör så att jag känner mig varm inombords och jag måste slita blicken från honom.Han är nog en av de mest attraktiva männen jag sett i hela mitt liv, men jag kommer aldrig erkänna det. Det skulle krossa Jack. 

"Jag är hungrig" säger Jack, ibland kan man tro att han är ett barn. Jag öppnar min ryggsäck och kastar ett äpple åt honom. Han fångar det glatt och sätter direkt tänderna i det. Jag suckar och sätter upp mitt hår i en knut.

"Så vad ska du göra när du kommer till Bolis egentligen?" Hör jag Alec säga bakom mig och jag vänder mig om och ser på honom. Jag kollar upp på den blå himlen och sträcker på mig. 

"Jag vet inte riktigt men den övernaturliga världen förtjänar att veta vad som händer. Och sen på något sett i framtiden så måste jag döda Lucifer. " säger jag och rycker på axlarna. Det var ingen bra plan och den är inte så väl planerad, men något måste göras. Lucifer har förstört så många liv, jag tror att helvetet behöver en ny ledare. 

"Han kommer döda dig" säger Alec och ser mig i ögonen. Det träffar mig som en våg. Drömmen som jag hade för ett tag sedan. 

'Jag är i någon slags skog, träden är så höga att himlen bara är som små prickar mellan trädens kronor. Jag snurrar runt bland det gigantiska träden och letar efter någonstans att ta vägen. Jag kommer ansikte mot ett par mörk gröna ögon som nästan smälter in i granarna i bakgrunden.

"Spring, min far kommer!" Hör jag en mans röst ropa.
"Göm dig" det var mannens rösten igen
"Han kommer döda dig" omgivningen förändras varje gång mannen säger någonting.
"Vi kommer träffas igen"
"Jag kommer alltid älska dig Mare"
Först var det en skog sen ett slott, en båt, en öde väg och det sista han sa var på något som såg ut som ett slagfält. Det lät som ett adjö, vem är den mannen?

"Det spelar ingen roll vad du gör Mare jag kommer hitta dig. Jag kommer döda dig och alla som hjälpt dig. Jag ska döda den sista av demon dödarna. Det lovar jag dig." Nu var det inte samma röst som förut, den här var mörkare mer hotfull, äldre och jag kände igen den på något vis.

Mitt huvud börjar kännas som om det ska explodera. Jag faller ner på knä och håller mig för huvudet och skriker i smärta.

"Mare" manens röst var tillbaka och han viskar mitt namn mjukt och det låter så vackert när han säger det, men varför?

Känner jag honom? '

Jag kommer ihåg allt som om jag drömde det igår. Hans gröna ögon matchar ögonen i drömmen perfekt. Men allt förutom 'Han kommer döda dig' hänger inte ihop. Frågan är varför Alec skulle vara i min dröm redan innan jag träffade honom. Det hänger inte ihop. Och varför skulle han säga 'Jag kommer alltid älska dig Mare' visst jag tycker om honom men älska honom? Skulle inte tro det. Det här måste bara vara ett sjukt sammanträffande. 

"Mare? Hallå, jorden anropar Mare." säger Jack och viftar med handen framför mitt ansikte. Jag sneglar på Alec som sitter och bredvid King och kollar på mig . "Du har stirrat ut i tomma intet i flera minuter. Är du okej?" Jag nickar och sätter mig ner på marken och dricker några klunkar vatten innan jag lägger mig ner och stirrar upp på himlen igen. Det är något med himlens blå färg som lugnar mig. Jag ligger bara där i flera minuter, jag vet att killarna tycker jag är konstig men just nu tänker jag på för mycket för att bry mig.

"Kom igen, det är dags att fortsätta." säger jag och reser mig upp. Men jag är inte längre på vägen. Nu är jag tillbaka i flockhuset och jag ser Clary framför mig. Hon ser upp på mig och ler. 

"Det funkade! Mamma!" Ropar hon och mamma kommer in springande i rummet. Hon ler mot Clary och lägger sin hand på Clarys axel. 

"Bra jobbat gumman, jag visste att du skulle klara det." Säger hon och kollar på mig. Hon tar några steg mot mig. 

"Hej gumman. Jag vet att du är förvirrad varför du är här och inte med dina vänner. Men med hjälp av Clarys gåva så kan hon kalla hit en del av dig så att vi kan prata med dig." Clary ler och ser stolt ut. Jag ler mot henne men när jag öppnar munnen för att säga något så hindrar mamma mig. 

"Gumman, jag är så ledsen för allt som har hänt och för hur din egen familj har behandlat dig den senaste tiden. Speciellt en del av dina syskon. Jag önskar att vi skulle kunna bli en stor familj igen men nu känns det som om det aldrig kommer hända. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och är stolt över dig oavsett vad för krafter du än skulle ha. Jag var stolt över dig när du inte hade krafter heller, vad jag menar är att jag är stolt över dig. Du kanske kan slutföra mitt uppdrag när jag försökte stoppa Lucifer. Mikael och jag kommer hjälpa dig vad du än planerar att göra. Så du kan räkna med oss. Vi är din familj även fast vi inte har betett oss som det och vi ska hjälpa dig med allt vi kan. " Jag ler och går mot henne, när jag ska ge henne en kram så går mina händer igenom henne och hon skrattar till.

"Vi ses snart hjärtat" säger hon och ler en sista gång innan jag är tillbaka på marken och tittar upp på himlen.

"Tror du hon är okej? Hon har beter sig konstigare än vanligt. " Hör jag Jack viska och jag blundar och lägger mig och vilar. 

---------------------------

Haloj! Jag är så ledsen att jag inte uppdaterat den här berättelsen sen i februari. Ojoj, trodde inte att det var så länge sen.  Men jaja sorry igen. 

Puss och kram! 

-Maya <3