Den första av mitt slag

Ett löfte

Mare

Allt jag kommer ihåg är smärtan. Så fort jag andades så var den där och slet i varenda nerv i min kropp. Det kändes som att jag höll på att dö, men snart så dämpades allt och då kände jag ingenting. Det var som att bara sväva iväg från allt och låta det glömmas. Det var då jag kom på att jag faktiskt höll på att dö. Jag lät mig nästan följa med den svävande känslan, men sedan tänkte jag på Alec, Jack, mamma och pappa. Vad skulle hända om jag lämnade dem?

Lucy

Hennes hand är kall i min. Hon är så blek. Jag stryker med min hand över hennes hår och lyssnar på det svaga ljudet som är hennes hjärtslag. Hela min familj sitter i väntrummet och väntar på att något ska hända. Vi är nära på att förlora henne, demonens gift går inte att bota. Hur kunde jag låta det här hända? Hon är min dotter och det är min uppgift att skydda henne. Jag skulle ha beskyddat henne från all ondska i den här världen. Jag kommer ihåg hur flocken behandlade henne efter hon inte ändrade form. Jag borde ha gjort något, nu tror hon att hela hennes flock ser henne som en utstött. 

Jag borde ha straffat alla dem som ens såg fel åt hennes håll. Men jag lät till och med mina egna barn se ner på sin egna syster. Vad är jag för slags mamma? I alla fall inte en av de bra. Mitt hjärta krossas när jag ser på Mare som ligger i sjukhussängen med alla olika slags slangar utstickande från hennes kropp. Hon höll på att dö, bara för att hon gick ut på en klubb med sina vänner. Jag vill bara se hennes vackra ögon. Jag vill att hon ska se på mig som hon gjorde när hon var yngre, när hon tyckte jag var det bästa i hela världen. Jag släpper hennes iskalla hand och böjer mig över henne och ger henne en puss på pannan.

"Jag älskar dig" är det sista jag säger innan jag går ut genom dörren och in i väntrummet. Hela min familj reser sig snabbt och kommer fram till mig. Mikael är först fram och ger mig en kram. Jag slappnar av i hans famn. 

"Jag måste ut och springa" säger jag mot hans bröst och sliter mig sedan från hans famn. Jag går mot dörren och vänder mig sedan mot min familj som står och kollar mot Mares dörr. Till och med Rebecka ser orolig ut. Jag går ut genom dörren till sjukhuset och ser mig inte om. Jag ändrar form till min örn och flyger över skogen, det är en vacker dag. Solen lyser mellan molnen och får skogen att se väldigt fridfull ut. Om det hade varit en vanlig dag kanske jag skulle ändrat form till min varg och sprungit istället men det är ingen vanlig dag. Om jag inte gör något så kommer Mare att dö. 

När jag börjar se bergets topp på horisonten så har jag ingen återvändo, det här är något jag måste göra. Djävulens topp ser ut precis som den gjorde för alla dessa år sedan. Jag flyger upp på toppen och landar på samma ställe där Lucian och Lucindas altare var. Jag plockar upp en vass sten och hugger den i min handflata. Jag rycker till först men sedan så låter jag blodet falla till marken. 

"Jag, den förra demondödaren tillkallar Lucifer, kung över helvetet." säger jag och mörka moln samlas på himlen. En mörk spegel visar sig framför mig och jag sträcker fram handen för att röra vid den men då visas djävulens ansikte och jag drar snabbt tillbaka min hand. 

"Du kallade på mig dödlige. Vad vill du?" Hans röst är mörkare än vad jag kommer ihåg. 

"Jag vill ha motgiftet mot demonen som skadade min dotter" säger jag och jag försöker låta stark. Han börjar flina och det ger mig rysningar i hela min kropp.

"Vad är du villig att ge för detta motgift?" frågar han och jag tänker igenom mitt svar noga.

"Du kan få en tjänst. Om du gör det här för mig så står jag i skuld till dig." svarar jag och han kliar sig på hakan som om han tänker. 

" Vad som helst?" frågar han och en massa olika tankar flyger runt i mitt huvud. Vad som helst? Ja, vad som helst för att rädda min dotter. 

"Vad som helst." säger jag och hoppas att jag gör rätt val. 

"Motgiftet kommer skickas till dig inom de närmsta 24 timmarna, hoppas bara lilla Mare överlever tills det kommer. Jag kommer kontakta dig när jag vill använda den där tjänsten." säger han och innan jag hinner svara så är han borta. 

Hon behöver botemedlet nu. Jag skulle bett om det nu. Hur kunde jag vara så dum och inte tänka på att han skulle göra något sånt här? Han lurade mig och jag spelade rakt in i hans fälla. Jag ändrar form till min tiger och springer mot sjukhuset där Mare fortfarande lider. 

När jag kommer in i sjukhuset så sätter jag mig på en av stolarna och stirrar tomt framför mig. Mikael kommer fram till mig och jag ser att han har tårar i ögonen. 

"Hennes läge har försämrats, om de inte hittar ett botemedel inom några timmar så kommer hon inte klara sig." Mitt hjärta hamrar i mitt bröst och det känns som att mitt huvud ska explodera. Jag går in i hennes sjukrum och sätter mig utan att säga ett ord till de andra. Hennes hand känns ännu kallare om det nu ens är möjligt. Hon har stora påsar under hennes ögon och hennes hår ser livlöst ut. 

"Jag försökte, jag försökte verkligen. Jag är så ledsen att jag svek dig  ännu en gång. Om jag skulle vara du så skulle jag hata mig. Jag kommer få ett botemedel, men jag vet inte när det kommer. Snälla håll ut i några timmar till. Jag ber dig Mare. Jack är helt förtvivlat och Alec vet vi inte riktigt vart han är just nu. Hela familjen är utom sig av oro. Jag vet att det inte riktigt känts så men vi älskar dig så mycket. Håll ut ett tag till, snälla." 

... 

Okej, jag behöver er hjälp.

Hur kan man börja snacka med en snygg kille i 3:an?? 

För jag vet inte hur man gör i alla fall... 

-Maya