Den första av mitt slag

Bolis

Alec
Det ända jag har kunnat tänka på de senaste dagarna har varit henne. Hennes röst, hennes ögon, hennes allt. Jag kan inte fokusera, jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste få reda på om hon fortfarande lever. Jag måste träffa henne igen, jag gör vad som helst. Mina  steg i korridoren låter högt när jag går mot tronsalen. Min far sitter som vanligt på sin tron.

Han har på många målningar människoskallar vid sina fötter, röda horn som sticker ut ur pannan eller svarta ögon men sanningen är att han ser ut som vilken vanlig man som helst.

"De är inte döda" säger han med ett sånt lugn att det skrämmer mig. "De kom på ett sätt att döda demonen och nu vet jag inte vart de är och vilket av hennes barn som dödade demonen. Jag hatar den där familjen!" säger han och river allt från bordet framför honom och slänger det på golvet.

Jag kollar in i min fars ögon och ser bara ilska och hat och då förstår jag, han kommer döda varenda person av den familjen om det så är det sista han gör.

-----
Mare
Jag trevar med handel längst väggen för att leta efter någon slags vapen. Demonen höjer armen som för att slå mig och jag tar det ända jag kan få tag i och kastar mot den. Det var en gardin. Gardinen landar över demonen och den försöker komma loss från gardinen. Jag plockar upp stål stången som gardinen satt fast på och använder den som ett spjut. Jag håller den framför mig och med något som låter som ett strids vrål kastar jag mig mot demonen. Stången sjunker in i demonens mage och svart blod strömmar ut. Jag vet att det inte dödar demonen men det köper mig lite tid. Jag springer tillbaka till mitt rum och plockar fram en väska som jag slänger ner alla möjliga kläder i. Efter det springer jag ut genom dörren bara för att stanna till i köket och se att demonen är borta.

När jag kommer ut ur huset springer jag i en slumpmässig riktning och bara fortsätter att springa i flera timmar. Jag vet inte vart jag är påväg och det spelar inte nån roll egentligen. När mörkret faller klättrar jag upp i ett träd för att vila. Borde jag försöka ta mig till flocken?

Jag kollar upp på den mörka himlen som täcks av stjärnor och fortsätter undra vad jag ska göra. Mina ögonlock börjar bli tyngre och jag kämpar inte emot när mörkret omsluter mig.

"Tjejen! Kom ner därifrån! Hur kom du ens upp dit?" Hör jag en röst ropa och jag öppnar långsamt ögonen. Jag sätter mig snabbt upp och tappar balansen innan jag hittar den ingen och sitter still på grenen. Jag kollar ner och ser en kille några år äldre än mig stå och kolla på mig. Han har en hund med sig som sitter vid hans fötter. Jag klättrar ner och nu står vi bara meter ifrån varandra. Han har mörkt hår och ögon som nästan ser svarta ut.

"Vem är du?" frågar jag honom förvirrat. "Jag var på väg att fråga dig samma sak." säger han och hans hund, en husky, springer fram till mig springer runt mig flera varv innan den sätter sig framför mig med tungan hängandes utanför munnen. Jag hukar mig ner och börjar klia den bakom öronen.

"Jag heter Mare Salvator, och du är?" säger jag och kliar hunden på magen.

"Jack Crescrent" säger han och jag ställer mig upp och borstar av mina byxor. Hunden går och ställer sig bakom Jack och kollar mig omkring.

"Vad heter den?" säger jag och kollar på den vita och gråa hunden.

"King. Så, vad gör du mitt ute i skogen? Rymt hemifrån?" Skojar han, fast det är typ vad jag gjort.

"Nej, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen" Svarar jag och skrattar till.

"Har du ingen familj som väntar på dig?" frågar han och jag kollar ner i marken.

"Jo, men de övergav mig, och jag vet inte ens vart jag är" Säger jag och suckar.

"Bara några kilometer från Bolis" säger han. Bolis är som huvudstaden för alla övernaturliga saker, men den staden är dold för alla människor. Den byggdes för snart femton år sedan och jag har bara varit där en gång när jag var väldigt liten. Folk kallar staden för staden av glas för alla stora byggnaders väggar är gjorda av glas. Men om han vet om Bolis, då måste han vara övernaturlig.

"Vad är du?" frågar jag nyfiket.

"Jag är en trollkarl" svarar han "och nu när du vet vad jag är, kan du väll berätta vad du gör så här långt hemifrån, fröken Salvator" Frågar han och lägger huvudet på sned. Så jag börjar berätta för honom allt som har hänt, från början till slut.

"Så demonerna är tillbaka? " frågar han och bleknar. Jag nickar.

"Och du kan döda dem, du är den nya demon dödaren! Jag kan lära dig och styra över dina krafter. Vi måste varna alla!" Jag står still när han pladdrar på om allt som vi måste göra när jag kommer på en sak.

"Så du menar att du följer med mig?" Frågar jag honom.

"Såklart, du kommer behöva hjälp."

När han sagt det drog han iväg mig till en liten stuga i skogen och börjar genast packa en väska. Jag vet inte varför jag litar på honom med just nu går jag på magkänsla och vad har jag att förlora? Annat än mitt liv. När han sa det kom jag på en sak, jag måste varna allihopa att demonerna är tillbaka innan allt är försent. Och om jag är demon dödaren måste jag lära mig kontrollera mina krafter, snabbt innan det är försent.

Även fast jag inte vill prata med dem än vet jag att jag måste prata med mina föräldrar om vad jag ska göra.

"Har du en telefon?"

"Den ligger på köks bänken"

Jag plockar upp den och slår långsamt in numret, jag andas in djup. Jag vet inte varför men jag är nervös, kommer de bli glada när de vet att jag lever? Att jag är nästa demon dödare? Jag lägger telefonen mot örat och väntar, det tar 7 pip innan hon svara.

"Hej, det är Lucy"

"Mamma? Det är jag Mare"

-----
Ganska tråkigt kapitel, ska försöka uppdatera snart igen .

~MK<3