Den första av mitt slag

Sängliggande

Mitt huvud känns tungt och när jag tar ett andetag känns det som att min axel brinner. Jag öppnar mina ögon och känner inte igen rummet jag är i. Det är mysigt men jag försöker ändå att resa mig upp för att leta efter ett vapen. Men så fort jag reser mig upp viker sig mina ben och jag faller till marken.

In i rummet kommer sedan någon som jag inte träffat på sen innan allt hände. Hennes mörka hår är till axlarna och är i kontrast med hennes ljusa hy. Folk har alltid sagt att vi är lika varandra, men hon är mycket vackrare än vad jag är.

"Mamma" säger jag men det kommer ut som en viskning. Hon ler mot mig och barnen reser sig från mig. Jag ler mot dem och hon kommer emot mig. Hon sjunker ner framför mig och lägger sina armar runt mig. Utan att jag tänkt på det har jag saknat henne. Jag har saknat hennes svaga nynnande när hon läser i soffan, hennes röst och hennes närhet. Jag håller om henne och snart så släpper vi varandra och jag torkar mig under ögonen. Utan att jag tänkt på det hade tårarna börjat strömma ner för mina kinder.

Jag mötte hennes mörka ögon och såg att barnen hade gått. Hon hjälper mig upp och jag biter mig i läppen för att inte skrika till när smärtan hugger till igen. Jag stönar när jag sätter mig ner på sängen, mamma hjälper mig att luta mig bakåt. Hon tar fram en kall trasa och lägger den mot min panna. Hon stryker mig varsamt över håret och jag somnar igen.

Nästa gång jag vaknar är jag inte ensam, en man med mörkt hår och gröna ögon sitter i stolen bredvid mig. De ögonen, drömmen. Jag var på väg att resa mig upp igen men han ställer sig upp och stoppar mig.

"Ligg kvar" säger han, hans röst var mörk och mjuk. Jag flyttar mig undan från honom när han var på väg att röra vid mig.

"Vem är du?" fräser jag åt honom. Han ser lite förvånad ut åt min humörsvängning. Mannen såg bra ut, det tycker nog alla. Han hade det här 'jag vet att jag är snygg' utseendet.

"Ta det lugnt Mare, du är sjuk." Hans röst var vacker men jag litar fortfarande inte på honom. Jag ser ett vattenglas bredvid sängen och sträcker mig mot det. Han var på väg att hjälpa mig men med en blick sjunker han tillbaka i stolen. Jag tar glaset till min mun och dricker upp allt vatten i några klunkar. Jag suckar och min hals känns mycket bättre.

"Vem är du?" jag upprepar frågan och han ser på mig igen. Han tar glaset från mina händer och lämnar rummet, han kommer snart tillbaka med mer vatten och ger det till mig.

"Jag heter Alec. Jag såg er fly in i skogen och följde efter er, men jag hann fram till er för sent. Demonen hade redan fått tag på dig och du hade svimmat. Jag hörde att du mumlade något om någon flock och barnen visste vart den låg så vi tog dig hit. Där din familj är. Du har sovit i snart en vecka, Mare" säger han och jag tar bort täcket och tar bort tröjan från mitt sår.

Om jag sovit i en vecka varför har inte såret läkt?

"Demonens klor var fulla med gift, din familj är och letar efter ett botemedel, men jag tror inte du vill ta bort bandaget." säger han och jag nickar. Jag tror inte jag orkar göra ens det, jag är så trött.

"Kan ja få något att äta?" frågar jag och han nickar och lämnar återigen rummet. Jag suckar och blundar mot kuddarna igen. Jag höll på att somna när dörren öppnas igen, en katt kommer in och hoppar upp på sägen. Jag stryker dess gråa päls med min friska arm. Katten spinner och går några varv i sängen innan den lägger sig bredvid mig. Den öppnar sina ögon och ser på mig och jag hade inte lagt märke till det förut men kattens ögon var nästan röda, som en eld med lite orange och gult i sig.

Alec kommer in i rummet med en skål. Han drar stolen närmre och sätter sig nära mig. Han fyller skeden med en nästan genomskinlig buljong och jag tittar på honom.

"Du behöver inte mata mig" mumlar jag. Han höjer sitt ena ögonbryn och jag kollar på katten igen, den sover vid min sida.

"Hur ska du kunna hålla i skålen och äta samtidigt när du är skadad och sjuk?" frågar han och jag kollar ner i mitt knä och rycker på axlarna men ångrar mig genast när smärtan ilar till ännu en gång. Jag drar in ett andetag genom tänderna och blundar.

"Hon har sovit vid din sida hela dagarna" säger han och nickar mot katten. Jag ler och kliar den bakom öronen.

"Vad heter hon?" frågar jag och tar skeden i munnen när han håller den framför min mun. Buljongen smakade gott och jag mötte hans blick.

"Ingen vet, hon kom hit när vi kom och fräste åt allt och alla förutom när hon var vid din sida" Han tog handen mot kattens huvud och katten klöste mot hans fingrar. Jag skrattade till och han log med sina perfekta tänder mot mig, undra om han haft tandställning. Hans tänder är perfekta, hur? Frågade jag mig själv.

"Jag tror jag vet vad jag ska kalla henne" säger jag och fortsätter klappa djuret." Lightning-bolt" säger jag och börjar skratta. Men som om katten förstod mig gav den mig en blick som lättast skulle översättas som 'Verkligen?'. "Okej, kanske inte. Vad sägs som Red, som hennes ögon?" frågar jag ut i tomma luften. Som m katten var nöjd såå lägger den sig ner igen och somnar. Alec fortsätter att mata mig med ett roat ansiktsuttryck.

När jag fått i mig det sista av buljongen så la jag mig ner igen och pratade med Alec en stund och vi hade väldigt trevligt. Vem är han? Jag känner igen honom från någonstas, men vart?

----

I'm back bitc*essss.

Vi har inte haft internet hemma på typ tre veckor. *Går och sätter mig i ett hörn och gråter*

Så jag har typ legat och stirrat upp i mitt tak i tre veckor. Ja, det är det jag gör med mitt liv.

Det har varit hemskt, just saying.

Men nu är jag tillbaka och ska börja uppdatera oftare. (försöka i alla fall)

MK<3