Den första av mitt slag

Mardrömmar

Varje dag blir jag starkare än vad jag var dagen innan men det känns som om något saknas. Jag vet inte om det är för att jag saknar Alec. Även fast jag vet att det är dumt och att han spionerade på mig så saknar jag hur han brukade skämta. Jag saknar hans skratt, sättet som hans högra kind fick en smilgrop när han log och hur han såg på mig som ingen annan gjort förut. 

Efter att vaknat så hatade jag honom. Jag hade den här elden inom mig som ville att han skulle brinna för att han ljugit för mig. Jag ville att han skulle veta hur det känns att bli förråd av någon som man litar på.  Men sedan efter elden slocknat så kändes det som om jag var tom. Som att jag bara var ett skal. Varje gång som jag tänker på honom så tänker jag på vår sista stund tillsammans. Hur hans läppar kändes mot min och jag hatar att jag saknar känslan. 

Jag saknar honom.

Mina tankar avbryts när en fågel kommer och sätter sig framför mig. Men så fort som jag rör mig så flyger den iväg. Jag önskar att jag kunde vara en fågel. Bara öppna sina vingar och flyga bort från allt. Dem lever så okomplicerade liv. För dem så handlar allt om att överleva. 

Jag lägger mig ner på gräset och ser upp på den gråa himlen. Det kommer regna, det är jag säker på. Jag vet att min familj nog börjar undra vart jag är någonstans men just nu behöver jag bara lite lugn och ro. Jag sluter mina ögon och andas in den fuktiga morgonluften. Jag kan inte sova ordentligt, så fort som jag försöker så gör bilder av demonen som var på klubben att jag inte klarar av all slappna av.  Mardrömmar plågar mig under nätterna och även fats jag vet att min familj hör mig när jag slås mot mina syner så säger de inget om det. 

En regndroppe träffar mig på kinden och jag lyfter min hand för att stryka bort den. Innan jag hinner resa mig för att börja gå tillbaka så är det som att himlen öppnar sig. Jag låter regnet dränka mina kläder tills jag är dyngsur och börjar skaka av kylan. Jag går sakta genom ösregnet tillbaka mot husen. Jag går in i det lilla gula huset där jag och min familj bor just nu. Det är tyst när jag kommer in i hallen och det ända som hör är hackandet av mina tänder. Jag smyger in i badrummet och skalar av de våta kläderna innan jag kliver in i det varma vattnet. 

Efter några minuter så lämnar jag badrummet och märker att det fortfarande är tyst i hela huset. Jag sätter på mig torra kläder och går ut till köket för att hitta något till frukost. Men alla mina tankar på en hälsosam frukost  flyger ut genom fönstret rör jag öppnar frysen och ser att det finns chokladglass. Jag tar en sked och tar med den hela plastburken till vardagsrummet. Jag öppnar locket och lyfter en sked av glass till munnen samtidigt som jag öppnar dörren till vardagsrummet.

Burken med glass faller till golvet när jag ser rummet framför mig. På golvet är det ett rött spår som leder från dörren och vidare bakom soffan. Jag lyfter mina händer till munnen för att hålla mig tyst när jag långsamt rör mig närmre soffan. Det första jag ser är blodig päls. Jag fortsätter att kika över soffan och mitt skrik väcker nog utan tvekan hela huset. Jag sjunker ner på knä och kan knappt andas. På golvet är en död katt och jag tänker på Reds svarta päls. Katten har en pöl med blod runt sig och jag rör mig långsamt närmre den. Jag tänker på senaste gången jag såg Red, igår kväll. Hon sov bredvid mig innan jag gick ut i skogen. 

Mina föräldrar är först in i rummet och de skannar rummet efter faror men ser bara mig. Mina händer är fortfarande på min mun och jag vågar knappt se på djurets kropp. Pappa går mot katten och vänder långsamt på den. Hela magen är uppskuren och jag rycker till när jag ser djurets inälvor.  Kattens ögon är urklösta och jag snyftar till när jag inser hur lik katten är Red. Den är inte bara lik Red, det är Red. 

Jag känner hur tårarna börjar fylla mina ögon. Hur kunde jag låta det här hända? 

'Red!' ropar jag ut i tankelänken som brukade finnas mellan oss.

'Snälla säg att det inte är du. Snälla svara mig!" fortsätter jag, men utan svar. Hon kan inte vara borta. Hon var den ända jag kunde prata med som förstod mig. Allt hon ville var att skydda mig. Bakom pappa ser jag något mörkt genom fönstret mörkret omsluter mig och en röst viskar i mitt öra.

"Har du saknat mig?" 

Jag känner ett par armar runt mig och slår upp mina ögon.  Jag ligger i min säng igen. Det var bara en dröm. Rebecca står över mig, hennes hår lyser som en gloria i morgonsolen. Hon släpper mig och backar några steg från sängen.

"Är du okej? Du skrek så att huset nästan skakade." säger hon andfått och jag nickar. Jag stryker bort det svettiga håret från ansiktet och känner hur jag kallsvettas längst ryggen. 

'Red, är du okej?' Frågar jag och jag väntar på att tystnaden ska svara som i drömmen. Men det gör den inte. 

'Har det hänt något? Du låter rädd.' svarar hon och jag andas lättat ut.

'Nej, allt är bra. Bara en mardröm.' Efter bara några sekunder så kommer hon insprängande i rummet och lägger sig i mitt knä. 

"Tack för att du väckte mig" säger jag till Rebecca och hon nickar innan hon lämnar mitt rum igen. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det fortfarande är mörkt. Jag har bara sovit i någon timme. Jag klappar Red och låter mig lugnas av att ha henne i mitt knä. Jag kämpar mot sömnen och håller mina ögon öppna så länge som möjligt. 

------------------

Ledsen för seg uppdatering har haft mycket annat att göra. Sorry :*