Den första av mitt slag

Deal with the devil

Mare

Mitt hjärta slår hårt i mitt bröst under hela natten och jag slutar aldrig tänka på Alec. Men när min sömnlösa natt avbryts när Rebecca rusar in och slänger sig på min säng med ett stort leende. Bara att resa mig upp från mina kuddar är en strid. 

"Han är helt perfekt. Jag förstår inte hur en människa kan vara så underbar. Han får mig att känna som om jag har hittat hem. Han är som en sista pusselbit till mig om du förstår vad jag menar." Hennes kinder är röda och hennes hud har en slags lyster som jag inte sätt på henne förut. Hon drar några fingrar genom sitt hår och tittar upp i mitt tak med ett litet leende. 

"Är han så fantastisk?" frågar jag och hon rullar runt och lägger sig på mage för att möta min blick. 

"Du förstår inte. Han får mig att känna mig varm och säker. När jag är i hans famn så känns allt bara rätt och de små stötarna som blir mellan oss när vi rör vid varandra är den bästa känslan som jag känt. Han är så snäll och försiktig. Han ser på mig som om jag är mer än bara vacker som om jag är smart och rolig. Han får mig att känna mig som om jag är mer än vad jag egentligen är."  Säger hon som svaret på min fråga och jag nickar som om jag skulle förstå vad hon pratar om. Då ser jag askan av lappen som ligger på golvet vid min säng och jag kommer ihåg sista gången jag såg Alec. 

De sekunderna så våra läppar hade varit sammansvetsade och våra kroppar som limmade tillsammans. Hur varm jag blev där han rörde mig och hur perfekt jag passade i hans famn. Rebecca har börjat prata igen men jag hör bara ljudet av blodet som pumpar i mina öron. För jag vet faktiskt vad Rebecca pratar om, jag har själv upplevt det. De små stötarna som jag fick när han rörde mig och hur Alecs leende kunde få mig på fall. 

Hur kunde jag vara så blind? Jag missade vad som var framför ögonen på mig hela tiden. Han var där och jag missade alla tecken. För jag undrar hur allt skulle sett ut om jag kom på tidigare att Alec är min mate.

Min mate.

Rebecca tystnar äntligen och jag försöker le mot henne men det ända som sker är att tårar långsamt börjar rinna ner för mina kinder. Jag vet inte riktigt varför jag gråter. Om det är för att jag inser att jag kanske aldrig kommer få se honom igen. Om det är för att jag är lycklig eller om det är för att jag saknar honom. Men utan att fråga så lägger Rebecca armarna om mig och låter mig gråta ut mot hennes axel. När jag väl slutar gråta så säger hon lågt att hon ska gå ner och hämta något att dricka till mig. Jag klättrar ut ur sängen och går mot badrummet för att tvätta ansiktet. Men när jag går förbi fönstret ser jag något i skogskanten. Det är mamma, hon vinkar till mig innan hon vänder sig om och går in i skogen. 

Utan närmare eftertanke så går jag ner i hallen och sätter på mig mina skor och följer efter henne i min pyjamas. När jag kommer fram till skogskanten så ser jag henne några hundra meter fram då hon vänder sig om och vinkar igen. Jag fortsätter framåt och undrar samtidigt vad det är som pågår. Tillslut kommer jag fram till en dunge där mamma sitter på knä med huvudet i sina händer.

"Mamma?" Jag bryter tystnaden och hon vänder sig långsamt mot mig. Jag tar flera steg framåt tills jag kan känna lukten av hennes parfym. Samma parfym som hon har använt sedan jag var liten. Att se henne så här skrämmer mig. 

"Jag är så ledsen Mare. Men det finns inget jag kan göra." svarar hon och tittar upp på mig med tårfyllda ögon. 

"Vad pratar du om? Du skrämmer mig." säger jag och känner hur en hemsk känsla börjar resa sig i min hals. Skräck, ren skräck. För vad som gör att mamma beter sig så här måste vara hemskt. En stor knut av det är som begravd i min mage.

"För att du skulle leva så behövde jag göra något hemskt. Jag behövde sluta ett löfte med djävulen. Det är inte ditt fel gumman och jag vill att du ska veta att jag älskar dig och dina syskon mer än något i hela världen." säger hon och nu faller tårarna fritt från hennes ögon. 

"Mamma jag förstår inte. Vad var ditt löfte?" Jag känner mig som ett litet barn igen. Ett barn som inte kan förstå vad som pågår och inte vill förstå. Allt går för snabbt. 

"Att göra vad som helst som djävulen bad mig om." Hon lägger händerna om mina kinder och ser mig i ögonen. "Jag älskar dig min kära Mare." Hon kramar mig och då ser jag de mörka varelserna som smyger fram genom skogen. 

"Vad bad han dig om mamma?" Jag vet nog redan svaret men jag måste höra henne säga det. 

"Att lämna över dig." och med det sagt smäller någonting hårt till mig i bakhuvudet och jag faller som en trasdocka åt sidan.Världen blir suddig och jag känner hur jag blir dragen mot den hårda marken. Mamma har nu ryggen mot mig och jag försöker yttra orden som ligger på min tunga men de vägrar komma fram. En av demonerna lyfter upp mig i sin famn och nu ser jag tydligare bilden av mamma som slåss mot demonerna. Men inte för att ta sig till mi, för att överleva. Hennes kläder är redan fläckade med blod och jag ser att hon håller på att förlora. 

"Mamma!" skriket som lämnar mina läppar är ljust och låter inte som mig. Min röst bryts och jag ser hur demonen öppnar en portal. Jag vrider på min nacke så mycket som jag kan men smärtan från det hårda slaget strålar igenom hela min ryggrad. Men förgäves så försöker jag frigöra mig från demonens grepp. Bara för att se min mammas livlösa kropp falla till marken.

Alec

Månaderna i de fördömda själarnas värld har äntligen tagit slut efter vad som kändes som flera år. Det ända som höll mig sansad var bilden av Mare som jag målade upp i mitt huvud. När jag väl kom tillbaka till undervärlden så var det första jag gjorde att skicka i väg ett eldmeddelande till henne. Jag väntande mig inte ett svar men när pappersbiten kom tillbaka utan något bevis att hon sett det så blev jag ändå besviken. 

Jag dras från mitt rum där jag tillbringar min större tid. Camile har försökt följa med mig flera gånger men jag har alltid stängt dörren i hennes ansikte.  Men ljudet som rör sig genom korridorerna nu får mig att öppna dörren och kliva ut.

"Formbytaren är död!" ropar någon och alla andra stämmer in som i kör. Jag tänker på kvinnan i sena fyrtio års åldern som var så himla lik Mare. Mare, hon måste vara helt förkrossad. Det är hemskt att förlora någon som står en nära. Men det är när demonerna börjar skrika något annat som jag känner hur klumpen i magen växer. 

"Demon dödaren är fångad!" Lyckan i demonernas röster får mig att smälla igen min dörr så hårt att hela väggen skakar. Jag byter inte ens om innan jag går mot tronsalen där min far sitter med en kvinnlig demon i sitt knä och dricker vin. 

"Vad har du gjort!" skriker jag och inser försent att hela salen är full med demoner. Maktgalna demoner som gärna skulle bli av med kronprinsen för att sitta på tronen själva. 

"Varför ska du alltid förstöra festerna? Vi ska fira! Nu kan ingenting stoppa oss." säger han och skrattar. Resten av demonerna stämmer in i skrattet och jag kliver upp på trappan som leder upp till tronen.

"Vart är hon? Berätta det för mig och jag svär att jag aldrig kommer be dig om något igen." säger jag så tyst att bara han och kvinnan i hans knä kan höra. 

"Men det är just de. Du ska bli kungen över helvetet min son, du ska inte be. Du ska ta, döda och göra precis som du vill." säger han och studerar mig. 

"För det verkar fungera så bra för dig." svarar jag och jag ser hur ilskan blixtrar till i hans ögon. "Berätta bara och jag lovar att göra vad du en säger. Snälla."

"Norra fängelsehålorna, cell 50 000." säger han och viftar bort mig. Jag nästan flyger mot fängelset och allt går så snabbt att det ända jag kommer ihåg är dörren. Jag nickar åt vakten som låser upp. Jag hade förväntat mig att hon skulle kasta sig mot mig i ett anfall för att fösöka fly. Men i det svaga ljuset ser jag bara hennes lilla form i ett av hörnen. 

Jag går långsamt fram och lägger en hand på hennes axel. Hon lyfter sitt huvud med mycket möda och börjar sedan gråta. Så jag håller om henne. Så länge som hon behöver hållas om så kommer jag finnas där.

----------

Jag vet inte hur jag ska känna eller säga, eller hur allt ska fortsätta, det visar väl sig. 

-Maya