Han som avvisade mig

smärtan

Alexanders POV

Att se Angel så blek och så rädd fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Vårat rum är förstört och vi har blivit hotade, jag eller Angelica. Att hota en Alpha är en sak, men att hota både en Alpha och en Luna är självmord. Min Angel, min Luna och mitt liv står framför mig, så blek och så ömtålig när hon kollar ner på lappen. Orden upprepas om och om i mitt huvud och jag blir bara argare och argare. Jag går fram till Angel och trycker henne i min famn. Den som än skrev det här, är död när jag får tag i honom/henne.

"Angel?" mumlar jag mot hennes nacke och känner hur hon skakar. Hon kramar om mig hårt och blöter ner min tröja från alla tårar hon fäller. Jag drar mig bakåt lite och strycker bort tårarna från hennes kinder, fast det bara blir fler och fler som tar platsen från den andra tåren.

"Dem.. hotar mig eller dig.. dem ska inte komma undan med det, Alex." säger hon ilsket och jag kollar chockat på henne. Hon grät nyss och var ledsen men nu är hon arg. Riktigt arg.

'Anton? Kom hit.´ säger jag i tänke länken, till Anton.

'Vad är det, Alpha?´ hör jag Antons röst i huvudet och jag håller Angel hårdare mot mig.

'Kom hit bara.´ säger jag bestämt och stänger ut honom. Jag lyfter upp Angel försiktigt och går fram till sängen innan jag sätter mig på den och lägger Angel i sängen. Jag lägger mig på sidan och lutar mig på min axel och kollar på henne. Hon är än blek men hon börjar få tillbaka färgen i ansiktet och hon kollar sårat på mig.

"Lämna mig inte." mumlar hon och trycker sig mot mig. Jag ler och tar bort hennes hår från ansiktet. Hon ser så liten ut. Så skör.

"Aldrig. Sov nu, Angel." säger jag och kollar mjukt på henne. Hennes ögonlock är så tunga men hon vägrar att blunda. Jag böjer mig fram och pussar henne lätt på pannan och hon sluter ögonen och somnar. Jag ligger kvar i sängen och bara kollar på henne. Jag ler och smeker hennes kind mjukt. Hur har jag fått en sån underbar mate?

Jag tänker på den dagen jag avvisade henne och blir kall inombords. Hur kunde jag ha varit så korkad att avvisa henne? Jag förstörde henned liv och vad gör hon? Hon rymmer och startar ett eget lov med en annan flock och kommer inte tillbaka efter 8månader. Hon förlåter mig och nu är vi här. Vi ligger i sängen och hon sover medan jag vakar henne. Jag kommer till verkligheten igen när jag hör ett knackande på dörren. Jag går ur sängen och går till dörren. Jag öppnar den och där står Anton.

"Vad är det?" frågar han och kollar på Angel som ligger i sängen. Jag sätter ett finger framför mina läppar och går ut ur rummet. Jag säger inget utan visar att han ska följa efter mig och går till vårat förstörda rum. Jag öppnar dörren och hör Anton flämta till.

"Vad har hänt?!" utbrister Anton högt och jag snurrar runt och lägger min hand på hans mun. Herrejä*lar! Kan han inte vara lite tyst? Anton nickar och jag släpper honom.

"Tyst." muttrar jag och han nickar.

"Vad har hänt?" frågar han igen men tystare och jag skakar på huvudet. Jag känner ilskan inom mig och jag vill bara slå på något. Eller någon.

"Vi kom hem och skulle gå och lägga oss när Angel ropar på mig.. jag kommer fram till henne och ser rummet såhär. På sängen låg en röd ros och ett brev." säger jag och blir bara argare när jag tänker på hotet som stod på.

"Vad stod det?" frågar han och jag kollar på det förstörda rummet. Glaset som ligger på golvet och på sängen och huttrar till lite när en kall vindpust strök sig mot mig.

"Jag kommer. Förbered dig på att dö." säger jag och Anton morrar. Jag vänder mig om och ser att hans ögon är nästan helt korpsvarta. Oh nej! Vi behöver inte att han skiftar och väcker Angelica. Min ängel.