Han som avvisade mig

flykten (del 1)

Angelicas POV

Röster. Röster överallt men jag ser ingen. Allt är helt svart men jag hör alla dessa röster. Var är jag? Jag försöker öppna mina ögon för att kunna se men jag kan inte få dem att öppna sig.  Jag försöker röra mig men det är omöjligt. Vad har hänt med mig? Det är att vara under vattnet eftersom rösterna är sluddriga. Det är som om dem mumlar riktigt tyst för att inte någon skulle höra vad dem sa. Var tusan är jag? Hela min kropp är bedövad och jag vill bara bort.

Jag vill få se ljuset igen och få röra min kropp. tillslut så ser jag ett litet ljus och jag suckar lättat. Men det kommer någon mot mig. Framför ljuset står det en man. Jag tror iallafall att det är en man för kroppsbyggnaden. Man ser inget utan kroppen. Vem är det?
"Hallå?" ropar jag men jag får inget svar. Mannen kommer närmare och inom ett klockslag så står han framför mig. Jag skriker av skräck och spärrar upp mina ögon.

Det ända jag ser är ljus. Ljuset som jag har längtat efter. Jag blinkar flera gånger och tillslut vänjer sig mina ögon i ljuset och jag kollar på tre killar som kollar på mig. Jag känner igen dem men jag kommer inte ihåg någon av dem.

"Angelica!" utbrister den svart håriga och jag höjer på ögonbrynen. Så han vet vem jag är.. men vem är han? Hans röst får mitt hjärta att klappa fortare och jag undrar varför. Killen har svart rufsigt hår och gröna ögon. Läcker! En mums bit. Jag sätter mig upp och stönar av smärta som kom blixtsnabbt från nacken och huvudet. Den svarthåriga killen kollar fram till mig och trycker ner mig försiktigt ner på sängen igen.

"Ligg still, gumman." säger han oroligt och jag drar ihop mina ögonbryn. Vad menar han med gumman? Det verkar som att han känner mig väl.. för väl.. Jag ser mig omkring och jag vet inte vart jag är. Var är jag? Min blick fastnar på den svarthåriga killen och ser bara rädsla och oro i hans ögon. Vem är han? Jag puttar bort honom ifrån mig och han backar ett steg och kollar chockat på mig. Jag kollar på maskinerna och slangarna som sitter fast på mig och jag börjar få panik. Var fan är jag? Varför är jag här?

"Var är jag?" frågar jag hest och ser mig omkring i det vita rummet. Jag får syn på två andra killar som kollar förvånat på mig. Vad är det nu då? Vilka är dem här människorna? En av dem har brunt hår och lysande blå ögon. Den andra har också svart hår men han har bruna ögon. "Du.. du kommer inte ihåg?" frågar den brunhåriga killen besviken och jag skakar generat på huvudet. Vad är det som händer?

"Vart är jag och vilka är ni?" frågar jag och den svarthåriga killen med gröna ögon rycker till. Jag kollar på honom och ser smärta i hand ögon nu. Skulle jag ha hänt igen honom? Skulle jag känna dem tre?

"Kommer du inte ihåg mig?" mumlar han och jag kollar förvirrat på honom. I mitt bakhuvud så  känner jag igen honom men jag får inte tag på tanken. Den svarthåriga kollar ner på golvet och den brunhåriga går fram till honom. Okej..?

"Vet du vem du är?" frågar den svarta med bruna ögon och jag blir bara mer och mer förvirrad.

"Såklart jag vet vem jag är!" fräser jag irriterad och han nickar. Han är också snygg. Men inte lika snygg som den med gröna ögon. Nu börjar jag bli otålig och vill bara här ifrån!

"Jag heter Chris, det är Anton och det där är.. Alexander." säger denna Chris och pekar på dem andra. Dem låter bekanta och ser bekanta ut.. men jag kommer inte ihåg något om dem. Den svarthåriga med gröna ögon, som heter Alexander, kollar hoppfullt på mig. Vad är det dem vill!?

"Angel.. kommer du ihåg vad som hände?" frågar Alexander och jag skakar på huvudet. Hallå! om jag inte vet vart jag är och vilka dem är, så skulle jag väl inte komma ihåg vad som hände? Är dem tröga eller?"Lämna oss." säger Alexander och Anton kollar först på mig och sen på Alexander. Vad händer? Jag kollar på alla killar och alla ser lika besvikna och ledsna ut. Okej? Vad har jag missat?