Han som avvisade mig

Vaken

Angelicas POV

Mörker.

Mörker är det enda jag kan se. Vart jag än vänder mig och kollar så är det svart. Inget ljus alls. Inte ens en liten glipa med ett svagt ljus. Jag vet inte hur länge jag har varit här i mörkret men jag vet att jag vill ut. Jag vill kunna se ljuset igen och kunna se. Jag minns hur jag vart skjuten av Tyle och Alexanders tårar. Herregud! Alexander grät. Hans tårar blandades med mitt blod som kom från min mage. Sen vart det svart och nu är jag här. Här i det eviga mörkret och det är dödstyst här.

Om man skulle ha släppt en nål så skulle man höra den väl. Det är som om man har en högtalare som förstärker ljudet från nålen, fast högtalaren finns ju inte. Jag hör inget och jag kan inte forma några ljud från min mun. Så fort jag öppnar munnen för att skrika så kommer det inget ljud fram. Det här är fruktansvärt. Jag vill komma ut från mörkret och jag vill kunna se igen.

Jag vänder mig om igen och spärrar upp ögonen när jag får syn på en liten liten svag låga framför mig. Jag försöker röra mina ben mot ljuset men jag kan inte röra mig. Det är som att jag inte har kontroll över min kropp. När jag slutar att kämpa så stiger lågan och den blir klarare och större. Lågan blir bara större och större, ännu klarare och klarare så tillslut så måste jag skydda mina ögon så jag blundar hårt när ljuset är över mig och omger mig.

Allt blir vitt och sen försvinner igen. Jag öppnar ögonen och kollar upp på ett vitt tak. Jag är inte i mörkret igen! Jag är fri, tänker jag lättat.

Jag vänder på huvudet och får syn på maskiner som piper och lyser. Jag vet vart jag är och jag hatar det. Jag är på sjukhuset och det rummet som jag har varit om och om igen. Jag måste måla om det här rummet!

Jag öppnar munnen för att prata men inget ljud kommer ut. Min hals bränner smärtsamt och känns som världens torraste öken. Vatten. Jag behöver vatten.

Jag försöker sätta mig upp men skriker ett ljudlöst skrik när en fruktansvärd smärta skjuts från min mage. Jag tar bort täcket och kollar ner på min mage och ser ett stort plåster sitta fast över min mage.

Jag lägger mig ner igen och väntar på att någon ska komma hit och kolla till mig. Jag hör fotsteg utanför dörren och viskanden. Dörren öppnas.

"Vi får kolla på det- Angelica!" säger Anton och jag ler lite mot honom. Han springer fram till mig och krossar mig i en kram. Jag öppnar munnen i ett skrik, men som vanligt så kommer inget fram, men Anton släpper mig direkt när han inser att han gör mig illa.

"Oh! Jag är så så ledsen, Angel." säger han och jag ler lite innan jag kollar mot dörren och kollar chockat på han som står där. Jag känner igen honom men det är så länge sen jag träffade honom. Han har färgat om sitt hår från blont till svart och han har piercat läppen.

Det är Alexanders kusin, Jake. Men vad gör han här? Senast jag såg honom var nog när Alexanders föräldrar dog och det var nog för fem år sen.

”Angelica. Det var länge sen.” säger Jake och jag nickar. Anton tar tag i min hand och jag kollar på honom. Han har glädjetårar i ögonen och jag ler. Jag undrar hur länge jag har varit medvetslös.

Jag öppnar munnen igen och försöker få Anton att förstå att jag behöver vatten och efter några minuter så fattar han. Jag vet att jag skulle ha kunnat sagt till honom i tanke länken vi har men jag hade inte tänkt på det och jag orkar inte. 

”Jake, kan du hämta vatten?” frågar Anton och Jake nickar och kastar en blick på mig innan han vänder sig om och går och hämtar vatten.

”Jag har varit så orolig för dig. Jag trodde inte att jag skulle få se min lilla syster igen.” viskar Anton och sätter sig på sängen och kollar ner på mig. Jag ler sorgset och lyfter min hand och stryker bort en tår som rinner nedför Antons kind. Har jag sagt att jag älskar honom? Om jag inte har gjort det så säger jag det nu. Jag älskar min storebror. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom. Fast vårat förflutna så älskar jag honom.