Han som avvisade mig

striden

Angelicas POV

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit torterad men jag känner knappt min kropp längre. Hela mitt ansikte är sönder slagit och jag har torkat blod på min hud. Mina ögon är svullna och min läpp är spruken på flera ställen. Just nu så är det Grunte som får ha sitt lilla 'roliga' med mig. Han höjer sin knutna hand och ska precis slå mig i ansiktet när vi hör ett ylande. Grunte stelnar till och kollar på mig.

Jag kollar svagt på honom och vi båda för blir tysta och lyssnar efter något mer och ett till ylande hörs.

"Vad är det?" muttrar han och jag flinar svagt.

"Det är vargar som ylar, Grunte. De har hittat mig." säger jag och Grunte fnyser och kollar på mig och öppnar munnen för att säga något men ett till ylande hörs och Grunte kollar mot dörren.

"Stanna här." säger Grunte och jag skrattar utan humor.

"Jag sitter fast som du kanske vet. Jag skulle inte kunna gå härifrån om jag nu vill det." säger jag men Grunte väljer att ignorera mig och går snabbt till dörren och kastar en snabb blick på mig innan han försvinner.

"Håll ut mina små bebisar. Vi kommer snart hem igen." mumlar jag och hänger med huvudet. Jag är så svag, jag har inte fått någon mat eller vatten på flera timmar och jag har blivit slagen och torterad av Kolt och Grunte. Jag orkar knappt inte hålla upp huvudet längre.

Jag hör ylanden, morrande och ljud som orsakas av smärta. De har äntligen hittat mig. Alexander är äntligen här och räddar mig.

Jag hör någon skrika vid dörren och jag kollar dit och ser Gruntes kropp komma in i rummet. Flygandes. Gryntes kropp träffar väggen och han åker ner på golvet och blir stilla. Han är äntligen död. Jag vänder på huvudet mot dörren igen och ser en stor svart varg gå in i rummet och när han får syn på mig så spricker han fram ett varg flin.

"Du kom." säger jag och Alex skyndar sig fram till mig och stryker sin sida mot mig. Jag ler och kollar på min mate.

Alex skiftar och går bakom mig och knyter upp mina handleder och jag tar fram mina händer och gnider mina händer mot min öma hud.

"Jag är så ledsen, Angel." säger Alex och jag vänder på mitt huvud och kollar på honom. Det känns så skönt att äntligen få höra hans röst igen. Känna hans värme.

Han står bakom mig och jag inser att han inte har några kläder på sig. Jag rodnar lite och Alex skrockar. Jag ler svagt och skakar på huvudet.

"Du kan inte ha gjort något, Alex." säger jag och Alex hjälper mig upp på fötterna men eftersom jag har suttit på den där stolen väldigt länge så mina ben är som kokt spagetti. Alex fångar mig när jag ramlar och lägger mig i hans famn.

"Jag har saknat dig." säger jag och lägger mitt huvud på hans bröst och Alex skrockar.

"Jag har saknat dig mer. Hector väntar på dig där hemma." säger han och jag stelnar till. Herregud! Hector! Han hade jag helt glömt bort! Vad kommer han att säga när jag berättar att jag ska få tvillingar? Kommer han vara glad eller kommer han bli ledsen?

"Alex? Har du hi-" hör jag Erics röst och kollar mot dörren och får syn på Eric. Han står vid dörren med en brun hårig tjej i sina armar. Hon ser också ut som om hon har varit här länge.. jag känner igen henne på något konstigt sätt men allt är tomt i huvudet.

"Oh herregud, Angelica! Vad har de gjort med dig?" utbrister Eric och jag ler svagt och blundar. Jag känner Alex börjar springa men jag orkar inte kolla. Jag hör dörrar stängas och öppnas och på håll hör jag striden.