Han som avvisade mig

utflykten

Angelicas perspektiv

Att vakna med en arm omkring min midja är inte direkt vad jag är van vid..men jag kan gärna vänja mig vid det. Jag ligger på sidan och när jag försökte röra på mig så låg det en muskulös arm om mig och jag känner en bröstkorg mot min rygg och ett huvud vid min axel. Jag kommer ihåg vad som hände igår. När Alex tvingade med mig att springa hela vägen runt vårat territurium och bärde in mig till hans rum och la mig här och nu ligger jag hör med en snarkande Alpha.

Jag försöker flytta på mig men han vägrar släppa mig utan han drar mig närmare honom och han lägger sitt huvud vid min nacke. Hur tusan ska jag ta mig ifrån honom? Jag vänder mig försiktigt om och kollar på honom. Hans svarta hår är ruffsigt, mer än vanligt, och han andas tugnt som bevis att han sover, plus snarkningarna! Det är som att sova med en snarkande hund! Jösses..

"Alex?" viskar jag och petar på honom men han ligger än som en döing. Hur djupt sover han?!

"Alex!" säger jag högre och nu mumlar han men vaknar inte än. Men vafan!?

"ALEXANDER!" skriker jag högt och han rycker till och ramlar ner på golvet med ett poff. Jag kryper mot kanten på sängen och kollar på en nyvaken Alexander som sitter upp på golvet och ser sig omkring.

"Vafan?" frågar han och kollar chockat upp mot mig och jag vinkar hånfullt.

"Hej." säger jag och han lägger sig ner på golvet med en suck.

"Varför gjorde du sådär för?" frågar han och jag rycker på axlarna. Skrattet bubblar inom mig men jag försöker hålla in det men det funkar inte så bra..

"Du vakna ju inte. Jag var tvungen att göra något ju." säger jag och sätter mig upp på sängen och kollar ner på honom.

"Och du kom inte på ett annat sätt att väcka mig?" frågar han mjukt, än liggandes på golvet. Nu kan jag inte hålla mig utan bryter ut i skratt. Jag skrattar så mycket att jag får svårt att andas och får tårar i ögonen.

"Ha ha ha! Jätte kul, Angelica.." muttrar han och jag skrattar ännu mer. Alexander ställer sig upp och sätter sig på sängen och kollar på mig. Jag slutar skratta och kollar på honom.

"Vad?" frågar jag och han höjer på ögonbrynen.

"Vad? Du frågar mig vad när du skrek och skrämde livet ur mig och fick mig att ramla ur sängen och du skrattar som om det var det sista på jorden att göra." säger han och jag ler brett.

"Japp." säger jag och lägger mig rätt över sängen, sida till sida, och kollar på honom. Jag lägger mitt huvud på min höger arm så jag kan se honom bättre och han ler mot mig som jag gärna besvarade.

"Vad var det du ville?" frågar han och jag kollar på honom. Jag vet vad han menar men jag låtsas som om jag inte fattar vad han menar. Han suckar och jag ler bredare.

"När du väckte mig. Vad var det du ville?" frågar han och jag rycker på vänstra axeln.

"Ville bara gå och duscha." säger jag och då känner jag suget att duscha.

"Bara för det?" frågar han misstänktsam och jag nickar. Jag reser mig och pussar lätt Alex på munnen innan jag hasar mig ur sängen och går mot badrummet, men jag hinner inte så långt som till badrummet för jag stoppas av två armar som tar tag i min höft och svänger mig runt så jag står tryckt mot hans bröstkorg.

"Hörru." säger jag och kollar upp och möter dem underbaraste gröna ögonen på jorden.

"Det där var väl ingen puss eller?" säger han innan han trycker sina läppar mot mina. Japp.. det var hångel istället då men jag drar mig undan och ler brett.